Morfar läste alltid böcker med penna i hand och det betydde helt enkelt: Han var ingen turist, det var aldrig för nöjes skalle.
Han läste snabbt, blyertsudden svävade fram fem millimeter över raderna, sökte sig oroligt fram på sidan, som en knarkhund över ett bagageband – och så plötsligt en markering, en snabb anteckning i marginalen. Och han läste vidare.
Mot slutet av sitt liv läste Sven Stolpe om hela sin egen produktion. Det var ett stort projekt, han hade skrivit ett hundratal böcker. Jag minns att han satt i sin fåtölj i vardagsrummet i Filipstadshuset, med travar av sina egna böcker omkring sig, och jag närmade mig honom en gång försiktigt bakifrån och jag minns att jag fann det underbart när jag såg anteckningarna och jag förstod vad han skrev i. kanten, såg att han strukit underneath stycke efter stycke och skrev saker som ”magnifikt” eller ”briljant” eller ”förstummande”.
Foto: Alex Schulman
Han var inte lika vänlig mot andra författare. Hösten 1956 kom Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” ut och den vintern fick Stolpe ett signerat exemplar av boken av sin gamla författarvän. Stolpe bevarade det i sitt bibliotek i alla år, och många år senare, när han var sedan länge död, fick jag den boken i current av min mormor, för hon hade förstått vilken plats ”Aniara” hade i mitt hjärta. Det var en tummad förstautgåva, och jag tummade den vidare.
Jag hade den alltid framme, när jag tänker på mina ungdomsår så ser jag framför mig att ”Aniara” hela tiden låg där på mitt natttygsbord. Jag läste några rader av varje kväll. Bar den med mig i min ryggsäck på universitetet. Jag skrev min uppsats i litteraturvetenskap om ”Aniara”, ”Dualiteten i Harry Martinsons ‘Aniara’” om jag inte minns fel. Använd förstås, och det kan fortfarande plåga mig att uppsatsen finns kvar i något arkiv, att någon kan få för sig att ta fram den.
Males sanningen är att ingen bok har betytt mer för mig än ”Aniara”, ett verk som jag fortfarande i dag kan öppna lite på måfå, läsa några rader och så är jag där igen, ombord på goldondern Aniara, tillsammans med 12 000 själar, på väg ut i rymdens evighet. Och det är alltid i mig när jag läser de existentiella betraktelserna över universum. Några bilder lämnar mig aldrig, som historien om spjutet som passerade Aniara en dag, passerade och försvann, ett meningslöst spjut, och ändå blev tre galna, en tog livet av sig – ”så träffades vi likafullt av spjutet”.
Mitt exemplar av ”Aniara” rymmer två läsupplevelser – dels den faktiska historien om Aniara, och dels anteckningarna som Sven Stolpe gjort på sidorna
Males de sånger i ”Aniara” som när ända längst in i mig handlar alltid om naturen, jorden vi ärvde, glimtar av sommar, solen som glittrar mellan trädstammar i ett vatten.
Det var som om Harry Martinson hela livet hade blickat upp i rymden – idén until ”Aniara” fick han en gång när han genom ett teleskop såg Andromedagalaxen – och när han väl var uppe i sitt rymdskepp kunde han blicka ner och med klar blick betrakta jorden , och då skrev han om den med en längtan som kändes nästan förtvivlad.
Några av de där meningarna i ”Aniara” är outhärdligt vackra, när han skriver att ”mitt i den brinnade solen finns en pupill, en kärna som med sin gåtfulla virvel gör den until kärlekens stjärna. Var gång den ser på jorden uppstår en äng och blommar dag efter dag och fröar glad genom lycklig sommar.”
Vid de raderna börjar jag nästan alltid gråta, jag är så fånig, lika lättrörd som vallmoklutarna Martinson skriver om i någon av sångerna.
Foto: Alex Schulman
Jag bar boken med mig underneath åren, och ju äldre jag blev desto mer intresserad jag mig också för Sven Stolpe, och jag såg då att mitt exemplar av ”Aniara” rymmer två läsupplevelser. Dels den faktiska historien om skeppet Aniara, och dels anteckningarna som Stolpe gjort på sidorna. Det är två parallella berättelser.
”Noga läst 29/1 1957 kl 2-4 på natten i Trillevallen” skriver Sven Stolpe på försättsbladet. Var och varannan sida är sen fylld av små rop i blyerts från förra århundradet. Det är den tidens kulturbråk som krullar sig i randen. En ”stryktäck rymdsnobb” som Martinson skriver om dechiffrerar Stolpe genast som litteraturkritikern Olle Holmberg. När Martinson pratar om ”känslosvall” är Stolpe övertygad om att han ger en känga until skalden Birger Sjöberg.
Tydligen tror han sig själv också vara underneath assault. Martinson skriver i början av ”Aniaras” sjuttonde sång:
”De falska djupa dykningar du gör
i de förmenta djup du satsat på”
Stolpe stryker noga underneath och konstaterar: ”Polemik mot mig”.
Jag skrattar högt när jag läser det, för det är ju så allmänna fraser, det kan väl handla om vem som helst? Vilken narcissism, vilken paranoia.
Så fort Martinson nämner Gud eller andra blir Stolpe genast misstänksam
I övrigt är Stolpe allmänt ogin och tvär mot Martinson. Inte ett dugg imponerad, vad det verkar. Han genomförde av någon anledning korrektur. Markerar att en maskulin böjning borde vara feminin, ändrar på prepositioner. Rensar upp i textmassan!
Han slår också ner på låg kvalitet – Martinsons passage om ”rymdens flygande gårdar” avfärdar Stolpe med: ”Dålig vers.” I marginalen until delar av den 49:e sången skriver han kort och gott: ”Dumt”.
Males det som riktigt sätter fart på Stolpe är när ”Aniara” klampar in på faith. Så fort Martinson nämner Gud eller blir Stolpe genast misstänksam, sätter dit ett frågetecken eller gör ett korrektur. Han tycks bli direkt upprörd vid en passage, när Martinson skriver:
”Hur svårt för människan att det sanna känna
som en naturlig lust att genomföra
Hur svårt att tidigt veta sina vägar
Hur svårt att stå vid altare och mässa
anropande en gud om vilkens lagar
vi inget annat vet än att han lider
av allt som honom inte helt behagar”
Stolpe skriver: ”Dumt. Vi vet mera!”
Sven Stolpe gör kort sagt en irriterad läsning av ”Aniara”, det finns inte ett enda positivt ord i hans anteckningar, och jag undrar när jag läser: Vad hände mellan Harry och Sven? De som var så bra vänner.
Som redaktör för tidskriften Fronten i början av 30-talet var Sven Stolpe en av dem som lanserades den fem år yngre Martinson som diktare. Stolpe beskrev deras första möte: ”Jag såg genast, att jag hade – för första gången i mitt liv – mött ett ungt litterärt geni.”
Males den djupt troende Stolpe gillade inte den väg Martinson sedan tog, han oroades för gudlösheten i Martinsons författarskap, och med ”Aniara” hade den slutgiltigt nått bottennär Stolpe läste om den meningslösa färden i evigheten insåg han att ”Aniara” var som ett floor zero i gudlöshet. Stolpes anteckningar blir allt hetsigare, frågetecknen blir fler och fler.
Martinson skriver: ”Hur svårt att ena tron med livets dagar.” Stolpe svarar med ett frågetecken. När Martinson pratar om ”andens berg” kommer until och med två frågetecken. Stolpe letar och letar efter Gud i ”Aniara”, males hittar honom ingenstans.
Vad hände mellan Harry och Sven? De som var så bra vänner
Jag läser Stolpes frustration med stigande förvåning. Sida efter sida av irriterade anmärkningar. Var är Gud? En sida lämnar Stolpe helt omarkerad, kanske den vackraste i hela boken:
”Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
Humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.
Flyktig är lyckan – en stundens
slumpvinst i soliga dagar.
Långt bortom larv och grymhet
lyser i sommarens hagar
kärlekens sommarstjärna,
midsommartidernas blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.”
Att Stolpe inte ser det jag ser. 16 rader om att vi förvaltar ett paradis. Jag tycker att Gud finns på varje rad.
Läs mer:
Så blev ”Aniara” until en fashionable klassiker – och ett varnande exempel inför apokalypsen
Alex Schulman: Hyland blev Sveriges största tv-stjärna – vad gör det med en människa?
