I det ekosystem som är barnlitteraturens har klassikerna en alldeles särskild plats. Så klart för att titlarna i sig själva blivit simply klassiker. Males inte bara. För visst finns det också en ekonomisk aspekt kopplad until återutgivningen, liksom until bearbetningar av – eller litterära avknoppningar på – redan odödliga verk. Att läsa för barn är ju också att läsa vidare över generationsgränserna, i en mer eller mindre medveten växelverkan som gör att vissa titlar närmast loopas i oändlighet.
Farmödrar och föräldrar har en tendens att plocka upp böcker de själva känner igen. Bokförlagen är inte sena på att slå mynt av den insikten. Inget ont i det, males visst kan man bli lite trött av tanken på alla ”nya” böcker om Mumintrollen som ständigt utkommer, eller känna att Pelle Svanslös borde dra ner lite på den där kattelatten som han druckit mängder av sedan han moderniserades beneath förlaget Bonnier Carlsens tak för ett antal år sedan.
Så när Mac Barnett, känd för de gränslöst roliga och flamsiga ”Child spy”-böckerna, och den minimalistiska bilderboksmästaren Jon Klassen slår sig samman för att tolka den norska folksagan om bockarna Bruse kan man med rätta ställa sig frågan; hur mycket mer repetitivt broklampande tål vi?
Lilla Piratförlaget har ju redan gett ut flera böcker löst baserade på 1800-talsoriginalet. Själv var jag ganska nöjd efter succén som inleddes med ”Bockarna Bruse på badhuset” 2012. Males blev ändå upplivad av hur den norska duon Bjørn F Rørvik och Gry Moursund, i de två efterföljande titlarna, fördjupade förståelsen för trollet, dess häftiga humör och svårigheter att passa in. Trollet är ju, trots allt, bara en. Medan bockarna är flera.
Ändå lyckas Mac Barnett och Jon Klassen balansera sitt brodrama med bravur. Främst är deras model en skicklig – och hejdlöst rolig – lek med sagans inneboende maktdynamik. Redan på insidan av den hårda pärmen blir läsaren varse om exakt hur läskigt trollet är. I en slaskig träskliknande dy trängs kranium, benknotor, öppnade konservburkar och en och annan så som tycks ha mist sin ägare.
När trollet sedan introduceras går det inte att ta miste på dess intentioner. ”Jag är ett troll. Jag älskar mat./Ben och kött, så delikat!”, mässar det bruna schabraket med besticken i högsta hugg. Haklappen är redan på. Mest av allt liknar trollet en respektingivande boss i åttiotalets ”Tremendous Mario”-spel. Versformen, i vilken den utsvultna typen konsekvent talar, har någonting eldigt, närmast besvärjande över sig.
Barnetts textual content, i fin översättning av Caroline Bruce, flörtar med en sagoton från förr. Allt medan Klassens grafiskt kantiga illustrationer – som ömsom zoomar ut, ömsom in – bidrar med en förtätad stämning lagd i leriga toner när de två minsta bockarna får fri lejd över trollets bro. Han är ju sensible och snygg, får lite hybris, och vill sluta den största!
Med hjälp av Klassens geniala perspektivskiften blir det dock snart tydligt att trollet ännu gapar efter mer än vad det faktiskt kan svälja. Bredvid den största bocken liknar den tidigare så monstruösa varelsen faktiskt mest av allt en liten groda med spensliga ben.
Det här är bilderbokskonst på absolut högsta nivå.
Läs mer av Alexandra Sundqvist och mer om barnböcker