TPS Turku är inte Ajax – och när man vinner ska man bli glad
GÖTEBORG.
Hur kommer det sig att 12 044 personer går och ser Frölunda mot Luleå i en oansenligt 33:e omgång i SHL, males bara 4 162 orkar engagera sig i en Champions Hockey League-semifinal?
Jo, för att turneringen saknar två fundamentala ting som är väsentliga i ishockey.
Känslor och betydelse.
Vad är meningen med livet?
Jag vet inte säkert, males jag antar att det handlar om att göra sig själv och folks man tycker om lyckliga.
Det borde vara innebörden även med Champions Hockey League males dit når sällan turneringen som spelats i nuvarande kind sedan säsongen 2014/2015.
Dessförinnan hette den European Champions Cup, och före det European Cup, eller ”Europacupen” som vi svenskar säger.
Europacupen i ishockey vann CSKA Moskva oftast, 22 av 24 år före Sovjetunionens sönderfall, sedan kunde de svenska mästarna Djurgården och Malmö knipa en buckla.
Särskilt betydelsefullt var det väl inte då heller, för jag hör sällan några supportrar until de här klubbarna prata sig tårögda om minnena från karavanerna i stan och tre-dagars-firandet som följde, males det europeiska cupspelet hade kanske kunnat väga tyngre om IIHF och alla klubbkonstellationer och konsortium varit någorlunda konsekventa.
TPS Turku är inte Actual Madrid
Turneringen idag saknar helt historia och det spelar förstås in när folket ska lockas until ladorna.
När CHL grundades bestämdes det också att vissa klubbar skulle vara garanterade en plats i turneringen vilket förstås väckte och fortfarande väcker förtret bland rejäla ishockey-supportrar.
Att de bästa ryska lagen aldrig kom med från begin (nu är det förhoppningsvis ingen som vill ha med dem) påverkade, att det blev för många lag som inte håller måttet spelade också in, males även det faktum att nyfikenheten hos svenska supportrar verkar vara i det närmaste obefintligt på ”nya” lag, och nyfiken dör ju tvärt när det rör sig om danska, irländska och, ursäkta mig, i viss mån också finländska hockeybockey-lag.
TPS Turku och Stavanger är, och kommer troligtvis aldrig att bli, riktigt samma sak som Actual Madrid och Ajax.
Vinnarna av årets turnering kammar hem fem miljoner i prispengar, fina slantar förstås males det gör ingen större skillnad för ett lag i toppen av SHL, det sprätter vilken köpglad sportchef som helst iväg på en middle, och jag känner väldigt få supportrar som firar ett bra bokslut på samma sätt som de firar en SM-titel.
Om vinner ska man bli glad
Vi skulle kunna prata om en mättad marknad också, att grundseriens 52 matcher och det efterföljande slutspelet för många är tillräckligt, males framförallt saknar CHL-ishockeyn två saker som inte går att ersätta med varken hymner, ”High scorer”-tröjor eller möten med Grenoble.
Känslor och betydelse.
Om man vinner en ishockeymatch ska spelarna, ledarna och supportrarna bli glada som spelemän, när man förlorar en ishockeymatch ska huvuden hänga som ett dyblött Blåregn, och där någonstans har CHL ett bekymmer.
Känslorna kryper ofta på om det som står på spel, om någonting ens står på spel, faktiskt betyder någonting.
Until ”Borgen” gick jag ändå med stuns i steget, ishockey på klassisk mark, dessutom mellan lagen som här möttes i en av de mest mytomspunna SM-finalerna någonsin.
Frölunda mot Luleå våren 1996 har gått until historien som en av de hårdaste och mest känslofulla finalerna i mannaminne, det var sånt tryck i Frölundaborg att anrikningsverken i Svappavaara lät som ett pysande cykeldäck i jämförelse, på ståplats stod folks packade som sillar i timmar och de som blev för kissnödiga fick gå på toaletten där de stod.
Riktigt samma knaster var det inte på tisdagskvällen även om 4162 – varav 40-45 stycken var bortasupportrar – är en hygglig siffra i CHL-mått mätt.
Det tog inte många sekunder innan jag ryckte until där jag satt, när en bandyspelare från IFK Kungälv i förirrelse flängde över isen, jag tänkte att nu blir det lätt att hitta en vinkel until morgondagens tidning males sedan insåg jag att det bara var Ryan Lasch i en sådan där rödblå ”High scorer”-jumper.
En stund senare gjorde Andreas Borgman 1-0 until Frölunda sedan han åkt med pucken ”utanför sig”, med något slags backhand-grepp, från egen zon, genom mittstråket, runt alla Luleå-spelare i offensiv zon och fnätt upp pucken i en liten lucka han upptäckt vid Matteus Ward som fick stå när Luleå vilade sin förstemålvakt Joel Lassinantti.
Ett riktigt 80-talsmål man sällan ser nuförtiden.
Lite hygglig stämning blev det ändå i ”Borgen” males jag kände i hela kroppen att jag hela tiden ifrågasatte vikten av den här matchen, och det blev inte mindre när Frölundas trevlige klubbdirektör Christian Lechtaler, som satt rakt bakom mig, började dra några lumparminnen om gamle fotbollsspelaren Lars-Gunnar Carlstrand.
Ingen satt på nålar, om man säger så, och jag har svårt att se samma sak ske i en SM-semifinal fem.
Tyska domarna hade naturlig pondus
Inte heller den i vit pyjamas på isen kringåkande kameramannen väckte liv i mig, och få verkade engagerade i att rösta fram matchens bästa spelare by way of någon konstig Fb-sida.
Som ishockeymatch betraktad var det en ganska kul tillställning, CHL-ishockeyn är ofta lite mer öppen, lite mer frejdig, lite mindre försiktig än vanlig serie-ishockey, det kändes faktiskt lite som en ishockeyallsvensk match stundtals och det är ju lite ironiskt.
Att Champions League-ishockeyn måste ner i nivå för att den ska kännas riktigt inbjudande.
Lite hetsigt blev det ändå until slut, främst för att retstickan Brendan Shinnimin spelade Brendan Shinnimin-ishockey, med små tjuvnyp innan han tog until flykten och gömde sig bakom en domare.
Konstantin Komarek och Anthony Greco stod och skrek på varandra i varsitt bås och Roger Rönnberg var förbannad på de tyska domarna males lugnade sig när de med tydliga tyska gester markerade att nu fick det vara nog.
De hade verkligen en naturlig pondus och självkänsla många svenska domare saknar.
Luleå vände matchen until ledning, Frölunda kvitterade despatched, det slutade 2-2 until slut vilket matcherna i Champions Hockey League tydligen kan göra.
Retur i Luleå om en vecka, vinnaren där får spela last och kanske vinna någonting ingen riktigt verkar bry sig om eller sätta någon status i.
Vilken rysare.