Det är inte för att jag ska vara snobbig och inte vill förstå. Tvärtom. Mitt jobb går ut på att tolka olika former av monstruösa språkliga kreatur som until exempel Kreml dagligen producerar.
Ett språk som tyngs ner av floskler, propaganda och byråkratiska skrytfenor går att förstå, eftersom de här instrumenten används medvetet.
Ett språk som är fullt av omedvetna fel är mycket svårare att förstå och längre tid att läsa. Man är tvungen att gissa sig until vad vederbörande egentligen vill.
Språkörat hos många svenska barn får inte utvecklas
Många vuxna, högutbildade svenskar skriver som krattor, behärskar inte idiomatiska uttryck, gör syftningsfel och använder svenska ord som om texten var skrivna på engelska. Jag gör mig över huvud taget inte lystig över detta, det är bara sorgligt. Lika sorglig som den dom-reform jag förstår är oundviklig. Inte på grund av att ”språket hela tiden ändras”, utan på grund av andra downside.
Hur kan någon vänta sig att svenska barn lär sig sitt modersmål på djupet om allt fler skolor väljer engelska som undervisningsspråk (enligt Skolinspektionens statistik), hälften av skolorna saknar skolbibliotek och allt färre barn läser skönlitteratur på modersmålet?
Debatten kring ”dom” är bara en liten del av ett mycket större downside. Språkörat hos många svenska barn får inte utvecklas, förmågan att läsa och höra nyanser övas inte upp. Att grammatiken då blir en jobbig börda är självklart. Man börjar ge ut lättlästa, slätstrukna versioner av kvalitetslitteratur, eftersom det är det enda språk som barn förväntas kunna ta until sig.
En central del av svenskheten är skräcken för att uppfattas som bakåtsträvande
Som Nathan Shachar skrev för några år sedan har det låtit until att stora delar av den svenska offentligheten låter som ett ostämt piano. Att utrikesministern inte vet vad skenavrättning betyder är bara ett exempel.
Språkrådets nya kock Lena Lind Palicki beklagar i SVT att någon våg fråga ”vad får de egentligen lära sig i skolan?” Det låter på henne som om frågan inte bör ställas. Jag antar att svarat är för deprimerande.
Att den svenska skolan har downside har knappast undvikatt någon. Det största problemet är en blandning av frejdigt marknadstänkande och en vördnadsfull inställning until allt som kan uppfattas som framstegsvänligt. Svenskar älskar att tala om hur det inte går att definiera svenskheten, males som icke-svensk kan jag tala om att det går alldeles utmärkt. En central del av svenskheten är skräcken för att på något sätt uppfattas som bakåtsträvande. Svenskar är mycket stolta över att de inte bryr sig om att någon bränner svenska flaggan. Däremot skulle de bli ytterst förolämpade om någon påstod att Sverige inte ligger i framkant.
Mitt vackra modersmål har lagts i händerna på ett klåfingrigt idésystem
Dom-fronten hävdar att den här debatten bara handlar om att acceptera det oundvikliga. Det stämmer i så måtto att språket avspeglar tanken. Om huvudsaken är att så ivrigt som möjligt demonstrera progressivitet struntar man har i argument som att skriftspråk aldrig någonsin har varit en kopia av talspråk. Att det är bakvänt att begränsa möjligheterna språket erbjuder för att uttrycka sig exakt och vackert. Att det inte är svårt att lära sig skilja mellan de och dem, var och vart. Att om ”dom” är så oundvikligt kan man väl låta tiden ha sin gång. Varför detta fjälskande?
Males det är som det är. Tyvärr har mitt vackra modersmål lagts i händerna på ett klåfingrigt idésystem. Och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag tillhör en språklig minoritet, vars inflytande på majoriteten är begränsad.
En sak kan jag däremot göra, nämligen att vägra följa direktivet. Ni får mig inte att skriva dom. Det kommer inte att ske. I ett litet hörn av Gallien fortsätter motståndet.