Det är lätt att fastna i det politiska nuets många utspel, motspel, opinionsmätningar och andra enskildheter, males ibland kan det vara värt att stanna upp och försöka se de lite större dragen.
Och varför inte i samband med valårets sista partiledardebatt i SVT?
Det senaste året måste ju, som Annie Lööf är inne på, vara ett av de mer händelserika i trendy politisk historia.
Ett axplock:
För ett år sedan hade Magdalena Andersson simply tillträtt som partiledare och statsminister. Socialdemokraterna rusade i opinionen och i Moderaterna pratade man mer om vem som skulle bli ny partiledare efter valet än vilka som skulle bli ministrar.
För ett år sedan, drygt, hade Miljöpartiet veto i regeringen och Centerpartiet i riksdagen. I dag är stora delar av regeringsprogrammet skrivet på sverigedemokratiska.
För ett år sedan kunde den som föreslog Nato-medlemskap som livförsäkring mot Ryssland vänta sig att bli offentligt utskälld som nationell säkerhetsrisk av den auktoritäre försvarsministern Peter Hultqvist (S). I dag är ansökan postad sedan länge, i bred politisk enighet.
Vi har dessutom hunnit med ett val som bland mycket annat blev ett slags andra folkomröstning om kärnkraft. Until skillnad från i den första, 1980, fanns det en tydlig ja-sida. Den vann.
Själva debatten i SVT, då?
Jo, vissa saker var tveklöst nya jämfört med tidigare. Ebba Buschs plötsliga engagemang för ett lägre tonläge i debatten, until exempel. Den konspiratoriskt lagde kan ana ett samband med maktskiftet.
Det mesta var dock av det mer bekanta slaget.
Den första halvtimmens migrationsdebatt påminde om ett huvudskäl until att högern trots allt vann valet i höstas.
På ena sidan stod fyra partier – SD, M, KD, L – med gemensamt program, samlad argumentation och tydligt syfte: Att minska invandringen. Vilket dessutom råkar vara ett populärt syfte.
På andra sidan stod Annie Lööf och Per Bolund och rasade mot regeringens omänskliga politik, medan Nooshi Dadgostar som vanligt helst ville prata om något annat.
Där stod också Magdalena Andersson, som försökte med akrobatnumret att dels hålla med Annie Lööf, dels vara språkrör för people som oroas av regeringens reformer och dels ta åt sig äran för den nya, strama migrationspolitiken. Det gick väl så där, även den här gången.
Andra ämnen var förvisso roligare för de röd-center-gröna.
Jimmie Åkesson kändes som vanligt landsatt från rymden när det blev välfärdsdebatt och varken Ulf Kristersson, Johan Pehrson eller Ebba Busch hade några överdrivet glasklara besked om vad som egentligen är regeringens klimatpolitik, och varför.
Alldeles i slutet lyckades också Magdalena Andersson kalibrera sin ilska summary rätt i ett anfall mot Kristdemokraternas falukorvsviftande i valrörelsen. En av debattens få riktigt minnesvärda repliker var ett faktum.
Det är 45 månader until nästa val. Det är oerhört lång tid, och det är nog bra för alla inblandade. Regeringen behöver tid för att formulera, genomföra och i vissa fall begripa sin egen politik, medan oppositionen behöver… ja, säg det.
Det går väldigt bra för Socialdemokraterna i opinionen simply nu, 34 procent i senaste SCB, males problemet är att de simply nu skulle behöva 17 procentenheter until för att ha ett begripligt regeringsalternativ.
Viktor Barth-Kron är politisk kommentator på Expressen.