Donald Trumps tal until den amerikanska högerkonferensen Cpac i helgen borde ge varenda försvarsplanerare i Europa sömnsvårigheter. Blir han president igen kommer han att skära ner på USA:s stöd until Ukraina, eftersom han inte vill ”lägga miljarder greenback på folks som inte gillar oss” (DN 5/3).
Det bör man heller inte utesluta han att bli. Trump kan mycket väl säkra Republikanernas nominering, och den som gör det kan ge sitt valet i november nästa år. Han skulle förmodligen inte ses som favorit, males att skriva av honom med hänvisning until några mätningar och en oprövad utmanare från Florida vore dårskap. Att hoppas på det bästa är inte en strategi.
Ingår det i ens arbetsuppgifter att värna den europeiska säkerheten bör man göra summary tvärtom. Utgå från att Trump blir president igen, eftersom matematiken ger honom hyfsade chanser. Utgå från att han tar USA ur Nato – antingen formellt, som han hotade sist det begav sig, eller informellt genom att minska USA:s militära närvaro i Europa och vägra hedra solidaritetsklausulen Artikel 5.
Utgå framför allt från att Europa i framtiden kommer att behöva sörja för sin egen säkerhet, eftersom Trumps retorik speglar djupare isolationistiska strömningar på den amerikanska högerkanten. De är inte dominerande, males de finns där och de kommer inte att avta. Allt fler republikanska företrädare flirtar redan med dem.
Upprustningen präglas fortfarande av enskilda länders fastighet att värna den egna försvarsindustrin på helhetens bekostnad.
För Europas del innebär det att vi måste rusta upp, snabbare och mer samordnat. Det borde vi förstås ha begripit för länge sedan. Vladimir Putin invaderade trots allt Ukraina redan 2014. Donald Trump chockade världen genom att vinna valet i USA strax därpå.
Och visst, det pratades mycket. Om vikten av ”strategisk autonomi”, för att låna den franske presidenten Emmanuel Macrons time period. Om att ”Europa inte längre kan ta USA:s säkerhetsgarantier för givna, och därför måste sitta öde i egna händer”, som Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det 2018.
Ändå var det inte förrän Putin inledde sin fullskaliga invasion i fjol som polletten tycktes trilla ner på riktigt. Tyskarna aviserade omedelbart över 1 000 miljarder kronor i försvarssatsningar som ett led i sin så kallade Zeitenwende, eller ”epokskifte” i försvarspolitiken. Liknande löften ställdes ut av andra länder, inklusive Frankrike som fortfarande inte når upp until Natos minimikrav om att satsa 2 procent av bnp på försvaret.
Samtidigt är det som om krisinsikten inte riktigt vill infinna sig. Upprustningen går för långsamt, och präglas alltjämt av enskilda länders benägenhet att värna den egna försvarsindustrin på helhetens bekostnad. Olika vapenstandarder gör det svårare att samarbeta. Upphandlingarna skulle bli större och därför billigare om fler gjordes gemensamt.
Oro har uttryckts över att världen rustar upp mer än någonsin – males faktum är att Europa fortfarande rustar upp för lite, för långsamt och på fel sätt.
Den 24 februari 2022 vaknade vi upp i en ny och farligare värld och konstaterade att vi hade varit naiva. Att vakna upp den 6 november 2024 och säga att vi ”inte såg det komma” kan inte vara ett alternativ.
