Fyra av fem anställda inom välfärden är kvinnor

Gemma Safikhani, 39 år, barnmorska

Hennes formor var sjuksköterska och tjänstgjorde underneath andra världskriget. Males Gemma Safikhani utbildade sig until ingenjör i sitt hemland England. Sedan gick flyttan until Sverige, hon fann kärleken, och skaffade sitt första barn. Males hon kunde aldrig släppa sin farmors berättelser om sjuksköterskeyrket.

– Det började som ett frö, som fanns inom mig, males som när jag flyttade hit until Sverige började växa. Min farmor inspirerade mig verkligen, säger Gemma Safikhani.

Då kom beslutet. Barnmorska fick det bli. Hon gick tillbaka until skolbänken, och ytterligare fyra och ett halvt års studier. Nu har Gemma Safikhani arbetat två år som barnmorska på förlossningen i Linköping.

– Det som lockade var att man får vara med om kanske den största upplevelsen någonsin för en förälder. Jag är väldigt ödmjuk inför det. Och jag känner fortfarande pirret i magen när jag går until jobbet, säger hon.

Males det är tufft. Redan som vikarie på förlossningsavdelningen såg Gemma Safikhani hur personalen slet.

– Vi vill alla göra det bästa för att kunna individanpassa vården until våra födande, males det är inte alltid lätt.

Barnmorskor är det enda yrket inom välfärden som består until 100 procent av kvinnor. Männen är så få att de försvinner i statistiken. Samtidigt råder det stor brist på barnmorskor i Sverige.

Gemma Safikhani önskar sig en bättre arbetsmiljö för sig själv och sina kollegor. Males de magiska evighetssekunderna som hon får uppleva i en förlossningssal, gör att hon vill tro att saker och ting kan förändras until det bättre.

– Ibland känns det som att hela rummet, och tiden stannar upp. Den nya familjen förs samman och jag backar undan. Den födande glömmer alla timmars slit, och det gör jag med när jag lämnar avdelningen efter ett cross är det som att jag flyger på moln.

Anne Pihlo, 48 år, gymnasielärare

Konfetti och glädjerus. Studentens dagar är svåra att glömma. Även för Anne Pihlo som underneath två årtionden upplevt magin och vemodet i att släppa iväg sina studenter ut i vuxenlivet.

– De är så små när de kommer until oss från nian, och efter tre år går de som vuxna människor. Att få vara med om det, upprepade gånger, är ett privilegium, säger hon.

Anne Pihlo undervisar i svenska och engelska, och även där finns glimtar som påminner henne om varför hon valt läraryrket.

– Elever i dagens samhälle läser mindre, males att då få dem att läsa en textual content av August Strindberg och kunna sitta och diskutera utifrån dagens samhällsutmaningar, det berör mig varje gång.

Anne Pihlo har valt att engagera sig fackligt för lärares villkor. Stressen inom yrket är en stor utmaning som låter henne in på vägen.

– Att vara lärare är ett samhällsuppdrag. Ser du bara until dig själv och i din klassrum dag ut och dag i kanske det inte känns så. Males det är grunden i hela samhället, utbildning. Ändå har vi så oerhört knappa resurser, det skapar absolut frustration många gånger, säger Anne Pihlo.

Viktoriya Levin, 38 år, socialsekreterare

Viktoriya Levins främsta uppgift är att se until barnens bästa. Krävs tvångsplacering? Hur kan barnen fortsätta att bo med föräldrarna? Det är frågor som socialsekreteraren ofta får ställa sig på socialförvaltningen nordost i Göteborg.

– Det kan handla om allt från hedersrelaterat våld, until missbrukande föräldrar. Jag kör av att barnets röst ska få bli hörd, Sverige har fått en del kritik för detta så jag vill försöka få oss att bli bättre, säger Viktoriya Levin.

Hon berättar att när hon själv växte upp i Bulgarien var barnaga i uppfostringssyfte fortfarande lagligt.

– Det kändes som att det var kaos där då, och många barn lever fortfarande i fruktansvärda förhållanden.

Och en av anledningarna att hon fortfarande älskar jobbet går until jobbet är när kvittot från hennes insatser dyker upp.

– Det händer att jag träffar gamla klienter, ungdomar, som jag träffade för 10 år sedan som kommer fram och säger att ‘Viktora, det har gått bra för mig. Kryssa’. Det är starka möten.

Även Viktoriya Levin är förälder.

– När jag träffar föräldrar som är förkrossade, tänker jag att det hade kunnat vara jag i den situationen. Det är känslorna som är svårast att hantera, säger hon.

Ann Björling, 56 år, undersköterska

I 40 år har Ann Björling varit undersköterska inom demens- och äldreomsorgen. Hon har arbetat mestadels på olika äldreboenden. När hon började fanns vissa hjälpmedel, så som en lyft för att få de äldre ur sängen. Males den användes sällan.

– Det var det glada åttiotalet och då var känslan mer att äh, detta ska vi klara själva, berättar Ann Björling.

Males det fysiskt krävande arbetet har tagit ut sin rätt. Ann Björling har behövt steloperera ryggen, och gjort flertalet ingrepp för att få bukt med diskbråck och nerver i kläm.

– Dels är det väl lite gener som ligger bakom drawback, males många förslitningsskador har jag fått från jobbet, säger hon.

Ann Björling började utbildad som vårdbiträde som 15-åring. Hon kom från en trasig bakgrund och vill hjälpa andra komma från den tuffa uppväxten, berättar hon.

– Att få vara där i stunden när demensen tagit över, males ändå över en kaffekopp se att det finns en glimt i deras ögon av minnen, det är det som gör att man stannar kvar inom yrket.

Dock Ann Björling att hon sätts en gradvis nedtrappning av välfärden underneath det långa arbetslivet.

– Det skulle behövas ett rejält omtag. Det är kris inom vården, det går inte att lappa och laga. Det måste få kosta pengar.

Ann Björling hoppas få komma tillbaka until arbetet från sin sjukskrivning så snart som möjligt. Och ännu har hon många år kvar inom arbetslivet.

– Jag älskar det jag jobbat med. Males jag är osäker på om jag fixar att arbeta med detta i över 10 år until. Jag vill, males frågan är om jag orkar, säger hon.

Anna-Maria Bergström, 51 år, förskollärare

Livets första år har en speciell plats i Anna-Maria Bergströms hjärta. Efter över 30 år inom yrket barnsköter, är det fortfarande barn som står i centrum.

– Det är fortfarande fantastiskt att få se dem utvecklas, och att vara en del av det.

Redan underneath hennes första praktikvecka underneath högstadiet förstod Anna-Maria Bergström vad hon ville göra. Males sedan dess har barngrupperna blivit större och pedagogerna färre.

– Vi brottas med att få tiden att räcka until. Och om jag fick önska en sak, så är det färre barn i barngrupperna.

Även arbetsbelastningen tar ut sin rätt.

– Jag funderar på hur jag ska orka arbeta until 68 år, det gör jag. Det är tufft.

– Males en sak som jag är väldigt glad över att vår chef investerar i arbetskläder, både för inom- och utomhusbruk. Vilket känns bra, jag förstår inte varför vi inte fått det tidigare, egentligen. Som inom vården.