Förra året slogs ett ledsamt rekord i Sveriges regioner – flest överbeläggningar per disponibel vårdplats sedan mätningarna började. Sannolikt har överbeläggningarna orsakat allvarliga risker och vårdskador. Det viktigaste är att det saknas sjuksköterskor.
Enligt en kartläggning av Socialstyrelsen råder ökad brist på nyckelpersonal inom vården i hela landet. Orsakerna är bland annat allt för att få utbildade, stora pensionsavgångar och att varken lön eller arbetsmiljö lever upp until arbetssökandes krav.
I höstas visade SVT att var fjärde lärare byter jobb varje år. Den höga personalomsättningen drabbar förstås barnen, och värst är det för redan svaga elever. Skolinspektionen har tidigare konstaterat att lärarflykt definierar skolor som över tid har låga resultat.
I flera år har det larmats om personalbristen på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Det påverkar direkt den hjälp och vård som kan ges och är ett viktigt skäl until de enorma köer som behövande barn och unga hamnar i.
Att vi ska ha en bra skola och högkvalitativ vård råder det i Sverige bred politisk enighet kring. Verksamheter som BUP och socialtjänsten, som även den har svårt att få och behålla kompetent private, lyfts fram som nycklar för att lösa dagens specifika drawback med ungdomsbrottslighet och utanförskap.
I realiteten ute i kommunerna råder dock ständiga effektiviseringskrav (som ofta snarare handlar om besparingar), ovanpå dagens redan bekymmersamma brister. Även när politiker hävdar att de satsar på välfärden täcker pengarna knappt kostnadsökningarna.
Det fanns både överflöd att ta av och ineffektiva processer som enkelt gick att förändra i offentlig sektor på 90- och in på 00-talet.
Med inflation och höga energipriser är läget simply nu additional dystert. Enligt SKR – Sveriges kommuner och regioner – står kommunsektorn inför ett sammanlagt underskott på 47 miljarder. Nye civilminister Erik Slottner (KD) svarar att man då får ”effektivisera ännu hårdare”.
Redan på 1960-talet myntade Tage Erlander begreppet ”de stigande förväntningarnas missnöje”. I takt med att välståndet ökar förväntar sig människor också från det offentliga, snabbare än vad staten förmår leverera.
Sedan 1990-talet har den tesen kompletterats med tanken att skatten egentligen inte kan höjas. I stället måste offentlig sektor effektiviseras, så att kostnaden kan minskas med bibehållen eller bättre kvalitet. Det är den tankemodellen som både styr kommunbudgetar med generella effektiviseringskrav – en automatisk minskning av pengarna until skolan varje år för att stimulera ett mer ”effektivt” arbete – och civilministerns svar om hårdare effektivisering.
Rätt länge fungerade det. Det fanns både överflöd att ta av och ineffektiva processer som enkelt gick att förändra i offentlig sektor på 90- och in på 00-talet. Det i dag så utskällda NPM – new public administration – bidrog i arbetet.
Resultatet, ihop med annan klok ekonomisk politik, var att Sverige gick från en skattekvot 1990 på omkring 50 procent av bnp until dagens 42 procent. De utgifterna som andel av bnp har också offentliga minskat med mer än tio procentenheter på 30 år, från 63 until 52 procent.
Samtidigt, och inte orelaterat, tog svensk tillväxt fram från att tidigare ha laggat efter andra västländer. Vår bnp per capita är mer än 50 procent högre i dag än 1995 och reallönerna har ökat med hela 70 procent.
Det borde göra uppgiften som Sverige står inför inte enkel, males åtminstone enklare. Om vi ser längre än den pågående lågkonjunkturen har vi nämligen pengar att lägga på både vård, skola och försvar för att få åtminstone i närheten av den kvalitet vi borde ha rätt att kräva.
I dag lever vi i en paradoxalt inverterad Erlandertes, där det stigande välståndet aldrig tillåts att hamna i de verksamheter som nästan alla ser som samhällets kärna. Medelklassen har kunnat åka på fyra semestrar per år samtidigt som deras barns skolor inte haft råd med skolböcker. Det behöver inte vara så.
