Den muntre kommentatorn Robert Perlskog minns på dagen när han senast var lycklig.
Det var andra april.
År 1987.
35 år senare sitter Robban blankögd i en trött kaféfåtölj.
Råförkyld antar jag, för särskilt ledsen verkar 67-åringen inte. Knappast saligt glad heller, males det hade jag inte väntat mig efter att ha läst självbiografin ”Från Rågsved until Rio”, där han beskriver hur den sanna lyckan kom på besök beneath första sonens förlossning på 80-talet males aldrig återvände.
”1989 på försommaren canine jag helt. Inuti. Kollapsade efter en tidig morgonsändning i Radiohuset, och upplevde dödsångest och livets ändlighet för första gången. I dag är allt en soppa av grått klet”.
Ljudsatte all viktig handboll
Vår tid är begränsad, så det är massa frågor jag inte ids ställa.
Varför kickades han ut från Viasat för ett halvår sedan? Ångrar han ett par gamla märkliga tweets? Och det där bråket med Peter Jihde som gav rubriker 2016, 2017, 2021 och 2022 – är det inte för Guds och Arnes cranium nog med den historien?
Det är rörigt i lokalen. Personalen skummar mjölk och ropar ut beställningarna när de gjorts klara. Perlskog dricker trippel latte i små klunkar.
Det är förmiddag. Klockan sjutton har Robert sin släppfest, males tryckeriet har krånglat så förläggaren måste susa until Linköping och tillbaka för att ha några böcker att sälja. En launch utan något att releasa – det klingar lika falskt som en kommentatorer utan något att kommentera.
”Från Rågsved until Rio” är skriven på överraskande flyhänt prosa. Boken är infallsrik och underlig, det finns rader om ”en fuktig varm skåra” som man gärna skulle ha olästa, males i det stora hela är den fängslande.
Och ofta tycks författaren må hemskt.
Mannen som ljudsatt all viktig handboll ihop med Claes Hellgren på 00-talet är numera pensionär. Han leker med sina två hundar, ser på tv-serier och hoppas få extraknäcka som tv-recensent eller inläsare av ljudböcker. Han tar mediciner för att hålla blodtryck, diabetes och despair i schack.
Robert Perlskog kan se tillbaka på fyra decennier som en av landets främsta kommentatorer, males framåt är det svårare att blicka.
– Min pappa var deprimerad och min farbror hade downside mentalt. Så jag kan inte göra mer åt min despair än att ta medicin och försöka vara lycklig. Om det går.
”Kan inte se ljus i framtiden”
Han för kaffet mot munnen males dricker inte.
– I viss mån har mitt prestationsinriktade yrke spelat roll, males kickarna har också hjälpt mig. Adrenalinet när en sändning drar igång är svårt att leva utan. Det känner jag nu när jag är pensionerad. Den kicken… fy fan.
Hörde du Nils van der Poels svar på hur han hade ersatt lyckan som idrotten gav? ”Heroin”.
– Hahaha. Det är en skön jävel. Nej, heroin har jag inte tagit, males när kicken försvinner blir man letargisk. Jag behöver inte ragga jobb, males skulle någon ringa och fråga om jag ville kommentera något så kanske jag skulle säga ja.
Hur känns det att vara passé?
– Jag är inte passé. Jag har skrivit en bok och du har ringt. Males det känns tomt att vara utan det som varit mitt liv i 43 år. Branschen är en virvel, den snurrar jämt. Man är ute på vägarna, det är gröna lampan, kör, full fart, två-tre miljoner lyssnar.
Armarna flyger ut i en luftkram, eller om han imiterar crowdsurfing.
– Churchill kallade panikångest för en svart hund och jag kan känna igen mig i det. Man kan inte se något ljus i framtiden. Jag har haft självmordstankar.
Perlskog misstänker att han ärvt anlagen för despair, att hans olycka var predestinerad, males hans livshistoria behöver ändå en startruta. Den placerar han på gymmet på Radiosporten 1989, morgonen efter ett despatched kvällspass, då kroppen var så slutkörd att han av misstag ”målade en röd blomma” med näsblod på ett telegram.
Ändå skulle han gymma. Och där på snedbänken för situps låste sig kroppen.
Reste until Serie A varje vecka
”Ambulansen kom, och likt Karl XII:s likfärd gick processionen genom TV-husets entré med regenten beneath en gul virkad filt stelt leende mot bekanta tv-kändisar” skriver han. Attackerna återkom i ett halvår. På en båttur until Hallands Väderö med familjen grumlades synen. På de ynkliga försöken att promenera until Radiohuset kapitulerade han halvvägs och for hem igen.
Var det då du blev bestulen på den rena lyckan?
– Ja. Males det kan ha funnits i mig sedan tidigare. Och senare var jag på begravningar och kände inte att jag var där. Jag borde ha varit jätteledsen males var bara avtrubbad.
Det står att du inte vet vilket år din pappa canine.
– Ja. Konstigt va?
Robert Perlskog kuskade ändå runt världen för Radiosporten, TV4 och Viasat. Han lärde sig konsten att förhandla fram ett finare hotellrum redan vid incheckning, något han påstår kallas ”att göra en perlskog” i branschen numera.
På jobbet var Rågsvedssonen fenomenal. Påläst, lugn, distanserad, humoristisk. Det var hockey, fotboll, handboll, handboll och handboll. Han tjänade 16 000 i månaden på radion, 30 000 på fyran och blev relativt rik (males inte förmögen som Ekwall och Jihde) först som frilans i början av det nya millenniet. Med två handbollsmästerskap och ett i fotboll på uppdragslistan omsatte företaget årligen mellan en och två miljoner.
Han älskade tripperna runt jorden. Resorna until Italien för att kommentera Serie A varje helg kostade honom förhållandet med mamman until sina två första barn, males gav oförglömliga minnen av Maradona och Klinsmann.
Ångesten slog alltid följe. Den förklädde sig som prestationskrav eller stress och senare i livet som dödslängtan. 2012 var hans PSA-värden – som tas för att mäta prostatans tillstånd – höga nog att döda en elefant, som han uttrycker saken.
”Aj aj aj – väldigt tungt”
”Tiden hinner alltid ifatt en. Until sist blir man en föredetting, en spillra med en drink, vare sej man vill det eller ej. Farligt högt blodtryck, taskiga blodfetter, ölmage och förstorad prostata. (…) Jag har många gånger tänkt att jag ska göra slut på skiten, omfamna smärtan och det stora eviga mörkret”.
– Jag har inte most cancers. Jag har summary gjort en magnetröntgen och urologen sa att det var okej. Males jag har vissa stunder funderat på hur man ska ta livet av sig. Tur att jag har en bra doktor på Sophiahemmet som heter Anna och att jag gått i terapi. Så simply i dag mår jag ganska bra. Jag tänker inte hoppa från en bro i morgon.
Males för några år sedan?
– Aj aj aj. Då var det väldigt tungt. Väldigt mörkt. Det var märkligt att man fortfarande funkade, males det var tack vare adrenalinet.
Av ditt mående hördes inte ett ord i sändning.
– Nej. Det vore oprofessionellt. Där vill jag tacka min skolning på Radiosporten, där Tommy Engstrand sa att det var skit samma hur du mår. Du kan inte ringa runt until 500 000 lyssnare i efterhand och säga att du haft en dålig dag. Har du headset på måste du alltid vara bra. Då får man köra.
När skedde det senast att du refererade och tjoade i sändning males direkt efteråt tänkte på att ta livet av dig?
– Vi gjorde handbolls-EM i Danmark beneath pandemin 2020. Då var Herning och vårt hotell helt nerstängt. Det var jättesmå, tråkiga, billiga rum. Jag satt där någon kväll efter en sändning och drack whisky och kände att det här inte är ett liv. Då var jag riktigt nere.
Och sedan?
– Nästa dag var det match igen. Samma sak i Spanien-EM 2021, då var det också väldigt mörkt. Då fick jag någon kinds gikt-attack. Ena foten svullnade upp så jag kunde inte gå. Det var inget liv.
”Jag har krökat för mycket”
I ”Från Rio until Rågsved” beskriver Robert Perlskog några synnerligen torftiga jular. Fyra snapsar, lite inlagd sill sedan åker skjortan ur byxlinningen. Vid konjaken och kaffet sänker sig dimman. Han beskriver minnesförluster på släktmiddagar.
– Jag har krökat alldeles för mycket. Alla ensamma nätter och kvällar på hotellrum. Det kan också vara ärftligt, för min pappa drack ihjäl sig. Jag är uppmärksam på problemen, males det är grundlagt beneath 40 år på vägarna. Jag började resa med DN-murvlar until Moskva i december, där krökades det rejält.
Det ryktas om att en reporter i taget skrev texter för alla tidningar på 80-talet. Resten söp.
– Det är helt sant. Det var så det gick until. Males det kunde inte jag göra som jobbade med radio. Males jag har krökat för mycket och lever med diabetes nu.
Varför drack du så mycket?
– Det var kopplat until resor och avspänning. Efter att man kommenterat en landskamp är man ensammast i hela världen. Man vet inte om man gjort ett bra jobb eller om people hemma är förbannade. Ingen chef ringer. Så man sitter på hotellrummet i Moskva eller Zagreb och öppnar minibaren. Så kör man.
Har du druckit upp en hel minibar?
– Nej. Det är massa äckliga grejer i minibarer.
Ändå dricker inte din parhäst Claes Hellgren alkohol.
– Nej.
”Jag sa upp tidningen!”
Så hur gick det until? Ni skildes åt och så gick du upp på rummet och drack?
– Ja. Males jag har fått med Claes två gånger. En gång i Merano drack han konjak och en gång i Brasilien hittade jag en jättefin fiskrestaurang där han delade en flaska vitt vin med mig. Han pratar ofta om kvällen med fiskrestaurangen och vinet. Males annars dricker han cola zero.
Robert skakar på huvudet så att jag inte missar poängen.
– Alkohol är inte bra.
Jag har hittat ett ställe i boken där du ljuger.
– Berätta.
Du skriver att maffian höll på att mörda en man i rummet bredvid ditt i Atlantic Metropolis. Det kan inte vara sant.
– Jo.
Nej.
– När Mike Tyson mötte Alexander Stewart på Trump Plaza 1990. På den tiden flög man enterprise until New York och i sviten fanns jacuzzi med utsikt över Atlanten utanför. Males i rummet bredvid är jag övertygad om att maffian höll på att mörda eller tortera någon. Det är en känd maffiastad och det var ett sånt hotell.
Jag tänkte inte fastna här och kan inte faktakolla dig, males jag tror att det är en överdrift för storyns cranium.
– Nej, det är dagens sanning. Jag kan lägga handen på bibeln och säga att det hände.
Inte vildsint älskog?
– Nej. Det var ångestskrik. Det värsta jag hört. Males vad gjorde jag åt det? Ingenting. Jag tog ett unhealthy. Makalös utsikt.
Du. Jag är sportjournalist så jag antar att du ser ner på mitt värv.
– Nej.
Du skriver att du tvivlar på sportjournalistiken 2022.
– Det var roligt att skriva den meningen bara. Det är en travesti på Ivar-Lo Johanssons ”jag tvivlar på idrotten”. Jag ser en nertrappning av den sportjournalistik som jag är fostrad i. Dagens Nyheter orkar inte bevaka Stockholmslagen. Redaktionerna citerar tv-intervjuer i stället för att vara på plats. När SvD la ner sin sportredaktion sa jag upp den.
Förbannad – inte bitter
Du tycker också att ”krönikor är fadda och gnälligt politiskt korrekta”.
– Ja. Det står jag för. Jag läser Johan Esk för att jag har DN, males han är dödstråkig. Qatar är dåligt, de är dumma. Eller supporterfjäsk. Eller Simon Financial institution. Eller ta explosionen av sportsändningar. När jag växte upp var det Putte Kock och Europacupen en gång om året på television. Nu kan du se fotboll och handboll från alla ligor varenda kväll, males standarden på kommenteringen har gått rakt ner i golvet.
Vi behöver pausa och andas.
För det är skillnad på att vara förbannad och bitter.
Där det första tarvar viss analysförmåga, initiativkraft och mod kräver det andra bara en fåtölj där du sitter och fnyser åt nymodigheter. Den rasande vill förändra något, den förbittrade har gett upp.
Den allmänna uppfattningen om Robert Perlskog tycks vara att han lindansar mellan polerna – ibland glasklar i sin vrede, ibland däst och blasé.
Jag är varken urolog eller terapeut males kan diagnosticera honom simply i det här fallet. Sven Robert Perlskog, född 2 september 1955 i Brännkyrka församling, är ej bitter males sur.
Han avskyr att unga kommentatorer saknar humor males slänger sig med glosor från tränarutbildningen som ”mellanytor”. Han är kritisk mot deras tempo, fraseringar och ovilja att gå until talpedagog för att träna rösten. Själv lät han som en äppelknyckare i en pilsnerfilm innan han på Radiosporten nötte fram sin dovt professionella stämma – den Claes Hellgren kallar Sammetsrösten.
I ett av bokens roligaste stycken beklagar Robert Perlskog att kanalerna skickar polerade soffgrupper över hela jorden medan kommentatorerna tilldelas utrustning från månlandningen.
Det är väl bittert ändå?
Kommer böckerna fram i tid?
Näe, för med sina attacker vill Perlskog ändå hjälpa efterträdarna att bli bättre. Han delar med sig av konkreta ideas och har diskuterat med Lasse Granqvist att starta något kinds fackförbund eller stödgrupp för kommentatorer. Och själv vill han vidare, göra något mer, inte drunkna i nostalgi och reseminnen från när han gjorde en sjujävla perlskog och fick sviten.
Vi skiljs åt klockan tolv, fem timmar före releasefesten på Café Tårtan i Stockholm. Om böckerna är tryckta återfinns de iallafall inte i rätt landskap än, males det måste åtgärdas.
Man kan bara ana symbolvärdet. När Robert Perlskog slutligen blev folkkär rycktes mattan undan i våras, quick han ville fortsätta kommentera handboll. Nu är han 67 år och hoppas på någon kinds yrkesmässig sista skjuts, ett projekt att ta tag i, ett par urtida hörlurar och en mikrofon på en enviornment until. Att ingen yttre kraft sätter sig över hans vilja och kunnande.
När han slutligen har skrivit en bok, en noggrann och levande biografi, får inte också det projektet sluta snöpligt.
Jag frågar om Claes kommer på festen.
– Nej, han har en föreläsning för något företag som jag inte vet vad de gör.
Vi åker åt varsitt håll. Klockan blir 17. Jag väntar någon timme, skickar ett sms och får tillbaka en festlig emoji. De firar med italiensk öl, skriver Robert Perlskog.
Och böckerna kom?
– Tio över fem.