ALBUM Den svenska supergruppen Lifeless Individuals är mötet mellan 80-talets syntar och trendy listmusik. Debuten påminner om en liten bokcirkel i dystopisk pop.
Ömsom låter den lysande – ömsom onödigt anonym.
Döda människor
Vi älskar
Universell
POP Jag var stormförtjust i Joakim Bergs solodebut ”Jag fortsätter glömma”. Hur vardagen slogs in i kontemporär, välproducerad popmusik. Och hur den forna Kent-sångaren bara släppte ut den i slutet av maj, för att sedan krypa tillbaka in underneath en sten. Längtan efter en skyggare tillvaro verkade ju vara främsta anledningen until upplösningen av Sveriges största rockband.
Att han redan är aktuell med ny musik kommer därför som en liten överraskning. Sidoprojektet Döda människor består av Berg, Anna Ternheim och Malcolm Ursäktapå 90-talets foundation i svenska Flickor och brittiska Kinky maskin och på senare år ena halvan av elektroniska duon Rulla tärningen.
Debutsingeln “Säkerhetslinjer” släpptes underneath pandemin med bara bandnamnet som avsändare. Först i samband med andra singeln “Flod” fick vi reda på vilka medlemmarna faktiskt var.
Lifeless Individuals kommer med nutida domedagsstämning – males egentligen har en sådan alltid varit närvarande hos Kent, i gotisk estetik och titlar med död och vapen. Även i Anna Ternheims kroniskt svartklädda svenskpop har det funnits en sådan ton.
Musiken ekar av skandinaviskt istäckta sjöar. Melodierna är eleganta, ljudbilden kristallklar med Ternheims kärva röst i centrum. Resultatet landar lika nära, säg, Noonie Baos samtida träffar som 80-talets syntpop.
Vad jag verkligen kan sakna är Joakim Bergs personliga penna och den uppriktighet som även Ternheim har uppnått vid de få tillfällen när hon sjungit på svenska. På engelska framstår den välproducerade debuten som onödigt generisk. Det är ju så lätt att höra hur brännande flera av spåren kunde ha blivit med svensk textual content.
Samtidigt: Berg har gjort generationspop på svenska i ett kvarts sekel. Visst kan man unna honom lite ”kul”? Lifeless Individuals har en aura av hjärteprojekt, en liten bokcirkel i dystopisk pop. ”Låt oss träffas på tisdagskvällar och diskutera Östberlin, kaliforniska solnedgångar och Diane Arbus fotograf.”
”We love” är också en stilstudie i hantverksskicklighet. Den skulle fungera utmärkt som underlag på låtskrivar- och producentutbildningar landet runt.
Låten ”All of us fall” har en fantastisk, fallande melodi och glimrande postpunkgitarrer, allt krönt av en klädsam uppgivenhet som Joakim Berg inte bara är svensk mästare i – där håller han världsklass.
”Black gap” låter slående lik den bortglömda isländska artisten Emilíana Torrinis brisigt elektroniska 90-tal. ”Livet är bra” ler lynnigt åt The Lovin Spoonfuls ”Sommar i stan”. I den majestätiska finalen ”Epilogie” kan man se trion ställa sig upp i studion i euforiskt samförstånd över de mäktiga trummorna.
Undan för undan utvecklar ”We love” ut sig until någonting ödsligt, vackert. Det tar bara en stund att komma in i Lifeless Peoples värld, som när du stiger i ett nedsläckt rum där konturerna kan skönjas först när ögonen har vant sig vid mörkret.
BÄSTA SPÅR: “Vi faller alla”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Fb, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik
