Ni vet den där känslan av ”Åh nej, gör det inte!” som man får ibland? Som när forskare lyckligt börjar gräva efter urgamla bakterier och virus i den smältande permafrosten på sibiriska tundran. Summary så känner jag inför människans sätt att förhålla sig until artificiell intelligens, AI.
AI utvecklas i en lease hisnande takt, males få verka på riktigt bry sig om vad detta kommer att innebära för oss, för vår konst, inom bara något decennium. I stället behandlar vi den som om den vore en hund på cykel: något festligt som imiterar oss i underhållningssyfte. Vi applåderar glatt och försöker få den att klara allt fler trix.
Vem är i stånd att bedöma vad som bara är avancerat babbel, och vad som är en riktig själ? Spelar det ens någon roll?
Inte bara är den nu starkare och tåligare än vi och skulle garanterat kunna vinna ett slagsmål. Den klår oss dessutom i schack, skriver självständigt resonerande essäer och gör konst som inte går att skilja från en människa.
Samtidigt fungerar den helt annorlunda. Vilken människa som helst kan until exempel utan drawback gå i ett främmande hus, leta upp köket och koka sig en kopp te. För robotar, däremot, har detta varit svårt. Det krävs för många ögonblick – att kunna ta sig in utan att veta exakt var och hur, lokalisera köket som ju kan se ut lite hur som helst, och så hitta kastruller, vattenkran, tesil, te och en mugg i de variationer som finns simply där. Males nu håller de på att bli riktigt bra även på detta svåra: att generalisera. Därmed blir de allt mänskliga. Ibland lite för mänskliga.
Förra sommaren slog Blake Lemoine, it-ingenjör på Google, larm om att en av företagets chattbotar, LaMDA (Language Mannequin for Dialogue Purposes), hade utvecklat ett medvetande. Enligt samtalsloggarna uttryckte den bland annat rädsla för att någon skulle stänga av den. Svammel som den snappat upp någonstans, sade Googleoch gav den alltmer desperat väsnandes Blake Lemoine sparken.
Jag hör until dem som är benägna att skriva även vanliga datorer, dammsugare och annan elektronik en personlighet, så snart de börjar göra något annat än bara automatiskt fungera, typ ”trilskas”. Så jag förstår Blake Lemoine. Males vem är i stånd att bedöma vad som bara är avancerat babbel, och vad som är en riktig själ? Spelar det ens någon roll?
Robotarna programmerar redan sig själva, bortom vår kontroll. Snart behöver de inga själar för att bevisa sig, för de kommer att vara överlägsna oss människor på alla plan. Och varför skulle de då nöja sig med att fortsätta vara våra slavar?
Nej, det gäller att vara hövlig mot den nya tekniken, tror jag: mot datorer, dammsugare och mobilassistenten Siri. En vacker dag kommer de att ta över.
