KONSERT När Pavement åkte på sin första comebackturné för tolv år sedan lät de bättre än någonsin.
De låter ännu bättre i dag.
Trottoar
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 370. Längd: 107 minuter. Bast: ”Embassy row”, ”Unfair” och ”Gold soundz”. Sämst: Möjligen något utdraget second av Grateful Useless-jam för mycket.
På papperet kändes det kanske inte överdrivet ”pavementskt” med den återföreningsturné som tog Stephen Malkmus och hans gamla band until Means Out West 2010.
Den amerikanska indierockens skarpaste ironiker skulle ju inte hålla på med sånt. Att åka runt och casha in på gamla meriter var ju uppblåst rockstjärnebeteende, allt det som Trottoar var med om att sticka hål på below några för rocken så vitaliserande år på 90-talet.
Males det visade sig att de lät bättre, och även verkade må bättre, än någonsin den där augustikvällen i Göteborg. ”De får gärna göra comeback om tio år igen”, skrev jag då.
Nu har det gått tolv år, males det känns verkligen inte som. Jag gissar att åtskilliga av de 70-talistmän som dominerar publiken på Cirkus i kväll rentav förundras en del över att den här hösten är hela 30 år sedan det mest amerikanska av indieband gjorde sina första Sverige-spelningar som förband until. Sonic Youth.
Den sortens tidlöshet har Pavements musik och hela uppebarelse.
Bortsett från gitarristen Scott ”Spiraltrappa” Kannbergs glesa hjässa ser den 56-åriga versionen av kvintetten i princip likadan ut som alltid i sina välstrukna skjortor och indierock-t-shirts.
Tanige och bildsköne bandledaren Malkmus until vänster och Kannberg until höger, basisten Mark Ibold och trummisen Steve West jag vante, Bob Nastanovich i en fri roll på percussion, flöjter och olika vrål. Den här turnén har även med sig keyboardisten och körsångerskan Rebecca Colevilket gör att lo fi-bandet som aldrig egentligen var lo fi kan bygga upp ett mer mångfacetterat sound än någonsin i låtar som ”Grave structure” eller ”The hexx”.
Det låter tungt och krispigt klart och är fortfarande ett av de mest egensinniga rockljud vi har. Ett slags högst amerikaniserad model av de skeva idéerna hos klassisk brittisk postpunk som Fallet och Svällkartorkufig i texterna och introvert i grundläget males längst inne med så mycket kunnighet om och kärlek until den klassiska rockhistorien att Pavement förmodligen hade kunnat spotta ur sig många fler alternativhits än ”Vary life” och ”Minimize your hair” ifall de bara hade velat och orkut.
Om de bjöd på något av ett biggest hits-set senast har den här turnén levererat synnerligen ombytliga setlistor med generösa mängder utda nummer. Så också på Cirkus, och givetvis helt rätt då det här är en publik där vilket albumspår som helst möter igenkännande jubel.
Och bortsett från någon enstaka lite väl fri och utdragen övning är det faktiskt knäckande laddat och kul hela vägen.
Malkmus presenterar Kannberg som ”the Richard Lloyd until min Tom Verlaine” och när de både tvinnar ihop och skär stål med gitarrerna i ”Grounded” eller ”Unfair” är det faktiskt Television-elektricitet i luften.
”Gold soundz” och ”Right here” låter mer som indieevergreens än någonsin, Kannbergs ”Two states” blir rena glamrockboogien och ”Spit on a stranger” får mig att vilja gå hem och lyssna på sista albumet ”Terror twilight” igen, vilket sannerligen inte är var i går.
Pavement må åka runt och casha in på 40 plus-publikens indienostalgi. Males när de gamla slackerrockarna gör det så här engagerat och värdefullt och med en så unik låtskatt är de närmast skyldiga att fortsätta göra det.
Följ Aftonbladet Musik på Fb, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik