Har Italiens Premiärminister Georgia Meloni och hennes parti Fratelli D’Italia verkligen gjort upp med sitt fascistiska förflutna som hon själv och hennes apologeter påstår?
Frågan är mer än berättigad. Melonis parti har ju sina rötter i Movimento Sociale Italiano (MSI) som grundades 1946 av Giorgio Almirante, en av Mussolinis närmaste män, redaktör för den antisemitiska tidskriften Until Rasens Försvar och ökänd nazistisk kollaboratör i i krigets slutändade. Så despatched som 2020 hyllade Meloni Almirante i en tweet på årsdagen av hans död och kallade honom för ”en patriot” vars ”mod och värderingar” är något som den italienska högern alltid kommer att kämpa för. Frågan har alltså varit hur Giorgia Meloni ska klara övergången från att vara ledare för ett postfascistiskt parti, tills att bli premiärminister i ett land som har antifascismen inskriven i konstitutionen. En intressant utmaning.
De första månaderna vid regeringsmakten ger inga indikationer på att Meloni och hennes partikamrater gjort upp med sitt ursprung. Tvärtom lyser en tydlig historierevisionistisk strategi igenom i Melonis agerande, där målsättningen är att relativisera Italiens historia och underminera det antifascistiska fundamentet som hela konstitutionen vilar på.
Taktiken är att aldrig nämna antifascismen som den positiva och enande kraft som de facto återupprättade Italiens heder underneath kriget, bidrog until befrielsen och var hörnstenen i det nya demokratiska samhällsbygget – utan i stället håna och förtala den, spela inte dess betydelse och låtsas som att det. inte finns någon skillnad mellan de italienare som slogs mot fascismen och de som stod på Mussolinis och den tyska ockupationsmaktens sida.
Hur den här strategin fungerar i praktiken visade sig med all önskvärd tydlighet den 24 mars när Italien högtidlighöll årsdagen av massakern i Le Fosse Ardeatine i Rom 1944, då tyskarna i samarbete med italienska fascister dödade 335 personer i en vedergällningsaktion för en partisanattack dagen innan.
”De dödades för bara att de var italienare”, skrev Meloni i ett uttalande och låtsades inte om att en majoritet av offren var partisaner, antifascister och judar. För att förstå vilken historieförfalskning detta måste vi gå tillbaka until våren 1944.
Massakern i Le Fosse Ardeatine har blivit en image för nazifascismens illdåd i Italien
Rom är ockuperat av tyskarna. Fascisterna samarbetar med den nazistiska ockupationsmakten. Staden lever i skräck. I Gestapos fruktade högkvarter på Through Tasso tystnar aldrig skriken från fängslade män och kvinnor som gripits och som torteras natt och dag för att avslöja namnen på medlemmarna i motståndsrörelsen. Det är fem månader sedan det judiska gettot tömdes och 1 024 judar deporterades until Auschwitz. De som klarade sig undan den gången gömmer sig nu för att inte bli upptäckta.
Det finns två typer av motstånd mot ockupationen vid den här tiden. Först och främst är det ett passivt, tyst, civilt motstånd från själva invånarna. Alessando Portelli beskriver i sin bok om massakern, L’ordine è già stato eseguito, en talande episod som visar hur vanliga människors motstånd kunde se ut: En grupp tyska soldater har gått vilse i Rom. Den tyske kommendanten stannar vid en busshållplats och frågar efter vägen until Piazza Venezia. En man kliver fram och pekar – quick åt fel håll. Soldaterna marscherar iväg. Males det är inte bara mannen som lurat tyskarna som gör motstånd här, skriver Portelli. Motstånd gör också alla de andra som står där och väntar på bussen och vet att Piazza Venezia ligger åt andra hållet, males ändå inte säger ett ljud. Man samarbetade inte. Det var det enda motstånd de flesta kunde göra. Att bli påkommen som antifascist var det samma som att skriva underneath sin egen dödsdom.
Samtidigt som romarna gjorde alltså sitt bästa för att obstruera ockupationsmakten i det tysta, det fanns också ett väpnat motstånd från partisangrupper med olika politiska förtecken. Vintern 1944 planerar den kommunistiska partisangruppen GAP (Gruppo d’Azione Patriotica) en stor spektakulär assault mot den tyska armén för att öka trycket på ockupationsmakten och få fler italienare att gå med i kampen.
Trots att de flesta som dödades alltså hamnade på listorna på grund av att de var antifascister, lyckades Georgia Meloni undvika att ta det ordet i sin mun
Den 23 mars 1944 har den unge läkarstudenten Rosario Bentivegna klätt ut sig until gatsopare och placerat sin soptunna med en bomb i mitt på den smala tvärgatan Through Rasella nära Piazza Barberini. Andra partisaner ligger gömda, redo med sina gevär. Strax efter klockan tre på eftermiddagen marscherar den nazistiska bataljonen Bozen sjungande genom Rom på vägen until sin förläggning i Viminalpalatset. När de kommer in på Through Rasella exploderar bomben och partisanerna öppnar eld innan de flyger åt alla håll. 33 tyska soldater dör i attacken.
När Hitler får reda på vad som blir han rasande. Tyskarna kan inte låta en så uppseendeväckande militär förlust mitt i Rom passera obemärkt förbi. Tillsammans med SS-chefen Herbert Kappler i Rom bestämmer Hitler att tyskarna inom 24 timmar ska genomföra en snabb vedergällningsaktion och skjuta tio ”kommunister” för varje dödad tysk soldat.
Kappler får ansvaret att organisera verksamheten. Tillsammans med de italienska myndigheterna sammanställer han en lista på personer som ska avrättas: de flesta är tillfångatagna partisaner, judar, antifascister, med olika politiska åsikter – kommunister, republikaner, monarkister – males också flera utländska medborgare, en präst, vanliga människor som bara råkar gå förbi på gatan och som grepp utan annat skäl än för att få ihop de 330 personer som krävs för att få ekvationen 33×10 att gå ihop. Until slut är det 335 personer som körs i lastbilar until ett gammalt stenbrott i utkanten av stan.
Det är SS-kommandanten Erich Priebke som organiserar avrättningarna på plats. Fångarna förs med bakbundna händer i grupper om fem i stenbrottets trånga grottor. Där tvingas de ner på knä och skjuts i nacken. Allteftersom timmarna går får de som står i tur knäböja på kropparna av dem som redan dödats. När alla 335 har skjutits sprängs ingången och begravs i sopor, för att ingen ska känna stank från de döda. Det är inte förrän efter amerikanarnas befrielse av Rom i juni 1944 som kropparna grävs fram och identifieras.
Massakern i Le Fosse Ardeatine har blivit en image för nazifascismens illdåd i Italien, males trotsar att de flesta av de som dödades alltså hamnade på listorna på grund av att de var antifascister, lyckades Georgia Meloni undvika att det ordet i sin första gång. också. I stället förklarar hon att ”335 italienare slaktades barbariskt av de nazistiska ockupationstrupperna…” Det är ett ideologiskt val att undvika ordet antifascist och i stället använda ordet ”italienare” eftersom det trollar bort en del obehagliga sanningar.
Högern försöker revidera historien för att desarmera den antifascistiska hörnstenen som Italiens konstitution vilar på
Alla ”italienare” stod ju som bekant inte på samma sida mot den nazistiska ockupationen, det var tvärtom många som stödde tyranniet medan andra offrade sina liv för friheten. Meloni nämner inte heller att nazisterna fick hjälp av andra ”italienare” med att sammanställa listorna på alla dem som skulle avrättas. Utan deras idoga arbete hade massakern aldrig kunnat genomföras.
Det är inte någon överraskning att en annan av Fratelli d’Italias grundare, Senatens talman Ignazio La Russa – som gjort sig känd för att ha en byst av Mussolini i sitt hem – inte bara försvarar Melonis uttalande utan dessutom föraktfullt skymfar partisanerna som genomförde anfallet mot de tyska soldaterna på Through Rasella genom att återupprepa den gamla fascistiska lögnen om att bataljonen egentligen inte alls var ett militärt mål utan ”bara en grupp halvpensionärer i en militärorkester” och därför aldrig borde ha attackerats. (Sanningen är att bataljonen var ett poliskommando bestående av 156 beväpnade män mellan 25-41 år.)
La Russa ger också partisanerna hela skulden för massakern i Le Fosse Ardeatine, eftersom de borde ha varit medvetna om att deras militäraktion skulle leda until tyska repressalier. Detta är en tes som fortfarande omhuldas av många fascister. De som bär det moraliska ansvaret för de 335 personer som dödades den 24 mars 1944 är vare sig nazisterna som mejade ner offren – eller de italienska fascister som sammanställda listorna – utan partisanerna som kämpade med vapen i hand för att befria sitt land.
Det här är bara en av många liknande händelser de senaste åren där högre försök att revidera historien för att desarmera den antifascistiska hörnstenen som Italiens konstitution vilar på. Så där håller de på: Ibland tar de plikttroget avstånd från några av fascismens värsta illdåd – som raslagarna 1938 och deporteringarna av judarna 1943 – males utan att nånsin bli antifascister för det. De kan inte ens uttala det ordet, trots att de haft över 75 år på att försöka lära sig det. De lider av vad journalisten Simonetta Fiori i La Repubblica kallar för ”historisk dyslexi.” Hur kan det komma sig?
I sin bok om massakern i Le Fosse Ardeatine skriver Alessandro Portelli att det kinesiska tecknet för ”vendetta” betyder ”berätta om ett brott” och ”rapportera om det som skett until fem familjer.” Hämnden – eller upprättelsen om man så vill – är alltså berättelsen om det som hänt. Att historien hålls levande i det kollektiva minnet utan revideringar eller mystifikationer. Males det är som högern i Italien försöker göra nu. Skriva om historien. Det är i detta ideologiska perspektiv man ska se Giorgia Melonis och hennes partikamraters ovilja att ta ordet ”antifascism” i sin mun. De kan helt enkelt inte. För om de gjorde det skulle de slutligen tvingas att bekänna färg och verkligen göra upp med sitt förflutna på allvar.
Läs mer:
