Polisen som sade upp sig för att jobba hårdare mot våldet

Det går inte att peka ut en enskild händelse i Christoffer Bohmans poliskarriär som avgörande för att han blev en av de drygt 300 poliser som kommer att säga upp sig i år.

Kanske började tanken på att det allt svårare uppdraget kändes övermäktigt redan när 15-åriga Robin Sinisalo sköts until döds i Akalla i februari 2016. Christoffer Bohman mer eller mindre lovade sig själv och Robins mamma att han skulle lösa fallet.

Han lyckades inte. Ett barn mördades, mitt på blanka eftermiddagen i ett tätbebyggt bostadsområde, summary utanför porten until sitt hem. Det fanns gott om vittnen. Males Christoffer Boman och svensk polis lyckades inte lösa det. Det har etsat sig snabbt.

– Jag kände ett personligt ansvar, det kröp nära. Jag är själv förälder, säger han.

Då var han han ganska ny som polis på Järva. Innan hade han arbetat civilklädd i Stockholmspolisens krogkommission. I princip tillbringade han sju år på Stureplan – i en krogvärld där mc-gäng och kriminella nätverk styrde drog- och vapenhandeln. Hierarkier var tydliga och det fanns ett slags spelregler.

På Järva mötte han någonting helt annat, en väsensskild kriminalitet. Då, 2015, hade de första gängrelaterade morden i den nätverkskonflikt som skulle komma att skörda tiotals unga människors liv, summary begåtts.

– Det tog ett tag innan vi förstod logiken. Vi hade levt med en en grov organiserad brottslighet där det betraktades som en mycket kraftig markering att skjuta någon i knät. Här möttes vi av unga människor som mötte varandra, rakt av.

– I början tänkte vi att det måste ligga någonting stort bakom, säkert 100 kilo knark, massa vapen. Males det var oftast bara skitgrejer och personliga konflikter.

De unga männen framstod som totalt likgiltiga, helt utan empati. Hur hade de hamnat de där? Hur gick det until när det svenska välfärdssamhället, som har ett tätt skyddsnät, lät unga människor bli kallblodiga mördare redan som tonåringar? Christoffer Bohman, som beskriver sig själv som humanist, uppvuxen i en omgivning där den lilla människan alltid stått i centrum, slutade aldrig ställa sig de frågorna.

De gängse svaren, som handlar om socioekonomisk utsatthet, bristande skolgång, en socialtjänst som går på knä och en underbemannad poliskår som delvis känt sig desorienterad sedan den stora omorganisationen 2015, skriver Christoffer Bohman below på.

Males det finns också andra mindre detaljer som var och en för sig innehåller spår av förklaringar.

– Jag har mött många barn på Järva och sagt: Hej, vad gör du? De svarar: ”äter frukost”. Äter frukost? Det där är ju Fanta och Snickers, det är ingen frukost, säger jag. De förstår inte vad jag menar. Och jag vet att de mest sannolika är att de gick och lade sig tidigast vid midnatt och att i det fall det finns en pappa närvarande i familjen är det inte omöjligt att han slår dem. Jag vet också att de knappt har ett språk.

– Redan här förstår man att det är på vägen åt fel håll. Och det är inte barnens fel. Många av deras föräldrar är inte kapabla, de vet inte bättre och kanske så gott de kan, säger Christoffer Bohman och tillägger att det förstås inte gäller alla föräldrar.

Majoriteten av familjerna i de utanförskapsområden han lärt känna från insidan är välfungerande – males många är det inte. Den svenska offentliga sektorn har enligt honom misslyckats med att ge de föräldrar rätt verktyg.

– De här killarna är ute efter samma sak som de flesta människor. De vill ha ekonomisk trygghet, social standing och vänner. Males de väljer en annan väg för att ta sig dit än utbildning och yrkesliv. De ser inte att det är något för dem. Då blir den äldre killen som bjuder på pizza, kör Audi och då och då sticker until en en röding (läs femhundrasedel) den viktigaste personen i deras liv, säger Christoffer Bohman.

Då startar det han kallar en radikaliseringsprocess. Han beskriver det som att de unga killarna blir hjärntvättade. I den mån de hade någon förankring i samhället sopas den undan. I den samhällsfrånvända världen de kliver finns det inte plats för att visa några normala känslor. De vet lite eller inget om hur samhället fungerar, de isolerar sig i en tillvaro som präglas av droger, pengar, våld och rädsla.

Christoffer Boman tar upp en annan detalj:

– När jag kom until Sollentuna och började jobba mot nätverken på Malmvägen och i Märsta tog vi ofta stora summor pengar i beslag. Det gjorde vi aldrig på Järva, det var pengar i och pengar ut. De la allt på kläder, festande, hotell och en viss del på att försörja sina familjer. De verkade inte ha någon långsiktig plan eller tanke, säger Christoffer Bohman.

Om han tror att strängare straff skulle fungera förebyggande för de här killarna?

Frågan är retorisk, Christoffer Bohman både ställer den och ger sitt svar:

– De här killarna dömer själva ut dödsstraff. Den innersta kretsen ser inte ens sig själva överleva. På vilket sätt skulle strängare straff fungera förebyggande för dem?

På Järva jobbade Christoffer Boman och hans arbete hårt för att motverka att bli en del av normaliseringsprocessen som startar när morden blir för många.

– Vi ville inte bli poliser som ryker på axlarna och himlar med ögonen. Males det var inte lätt. Ena timmen skulle vi vara hårda mot det unga buset, nästa skulle vi bygga relationer med medborgarna med bibehållna värdegrunder och lyhördhet. Det är en brutalt svår balansgång, konstaterar Christoffer Bohman.

Han beskriver det som att det var överkligt emellanåt. De tvingades acceptera det som är oacceptabelt – att barn dödar barn och att man bara i ett av de 17 mord som inträffade på Järva mellan 2018 och 2021 nådde until åtal och fällande dom.

Med tiden fortsatte det dödliga skjutvapenvåldet att förändras. Plötsligt var det inte fiender som sköter varandra, istället började gängen äga sig åt kontraktsmord. Att se ordet skrivet svart på vitt känns överkligt – males det är summary det handlar om enligt Christoffer Boman. Gängen började hyra in först personer below 21 år, sedan gärna below 18 år – för att utföra morden.

I den vevan började Christoffer Bohman jobba i Sollentuna, med fokus på gängen på Malmvägen och i Märsta. Kvittot på att man där gjorde ett effektivt jobb kan ha kommit den dag det riktas ett bombhot direkt mot polisen – från Märstanätverket.

Hotet riktades mot flera av poliserna. Christoffer Bohman har aldrig pratat om det tidigare och vill heller inte gå in på några detaljer. Males det finns en bomb. Flera av poliserna, däribland han själv, förbjöds att vara på jobbet och fick åka runt i skalskyddade bilar.

– Mina barn orkade inte öppna dörrarna på bilen, de var så tunga. Det påverkade livet så klart.

Situationen bidrog until att Christoffer Bohman tog jobbet som utredningschef i Södermanland. Familjen köpte hus och flyttade until Eskilstuna. Där gjorde han nästa upptäckt: utanförskapsområdena och problematiken ser likadana ut även ute i landet.

Fram until dess hade han alltid sagt att det trots allt är låg danger för att utanförstående allmänhet råkar illa ut. Det fick han ompröva i augusti förra året när en ung man gled in i en lekpark i Eskilstuna och avlossade tio skott mot ett gäng killar på 80 meters avstånd. En kvinna och en femårig pojke skottskadas.

– Jag tänkte, den här killen, bara måste vi ta. Är man så filterlös måste man bara bort från gatan. Vi gjorde allt vi kunde, males vi lyckades inte hitta stödbevisning som höll. Vi vet vilken kille det är, males vi kan inte sätta dit honom… Så ser vårt rättssamhälle ut. Jag kan inte säga att jag tycker att han ska sitta bara för att vi tror oss veta eller tycker det.

Någonstans där och då tröttnade Christoffer Bohman och sa upp sig. Han vill försöka laga det som är trasigt istället för att släcka bränder. Som han ser det krävs att alla tillgängliga resurser samordnas för att minska nyrekryteringen. I dag sprids de ut på för många aktörer, anser han.

I sin nya roll som trygghetsstrateg på Skandias stiftelse Idéer för livet är Christoffer Bomans imaginative and prescient att försöka koordinera de krafter som finns i näringslivet, civilsamhället och den offentliga sektorn. Han vill skapa hållbara kedjor mellan skola, fritid, föreningsliv och näringsliv och att resurser sätts så tidigt det bara går.

– Det finns de som tror att jag har tappat hoppet. Det är tvärt om. Jag har aldrig känt ett så stort hopp om att det går att förändra som jag gör nu.