Den glittrande våren 1929 är det fortfarande långt until hösten när börskraschen i New York blixtsnabbt får fatala konsekvenser också i Europa. Inte minst i Tyskland – landet som redan svajar av blodiga politiska stridigheter och avgrundslik ekonomisk ojämlikhet.
I backspegeln, skriver krönikörerna, ser man hur de unga dansar och älskar på randen until en vulkan. Den spyr ut antisemitism, eld och stål, och det toleranta judiska Tyskland kommer aldrig någonsin att bli sig likt igen.
I Paris slår en bomb ned när studenten Jean-Paul Sartre möter Simone de Beauvoirs blick för första gången. Det är på elitskolan École Normale, snart inleds den fria kärlekspakt som senare blev så berömd och tillät båda två att älska vid sidan av. För de är ju moderna och sakliga filosofer – eller ska åtminstone bli – och vill inte leva småborgerliga liv.
Hon dras until hans hjärna, han både until hennes intellekt och kropp, males Sartre kan likafullt inte låta bli att försöka förföra andra. Hon gillar egentligen snyggare män och har också lesbiska äventyr, vilket tycks egga honom, och ibland blir det snurriga trianglar av alltihop – och det är inte de snart kända filosoferna som kommer until skada.
Den 1 april 1930 har Josef von Sternbergs ”Blå ängeln” biopremiär i Berlin, historien om professorn som förälskar sig i en varietésångerska. Filmen blir en dundersuccé och gör Marlene Dietrich så berömd att hon lämnar sin make och sitt barn och tillsammans med Sternberg flyttar until Hollywood, där de snart delar säng, om de inte redan gjorde det i Tyskland.
Den iskalla karriäristen Leni Riefenstahls nymfomani har elitistiska drag
Leni Riefenstahl är rasande och ruvar på revansch. Hon var den stora folkliga stjärnan som snuvades på rollen som Lola Lola av Dietrich och tröstar sig med en ny älskare. Den försmådde klagar över att hon mumsar på män som konfekt. En annan observerar att den iskalla karriäristen Lenis nymfomani har elitistiska drag.
När hon möter Adolf Hitler för första gången 1932 – och snart blir hans briljanta hovfilmare – beskrev hon upplevelsen så här:
”Det kändes som om jordytan bredde ut sig framför mig, som ett halvklot som plötsligt klövs i mitten och ur vilket en väldig vattenstråle slungades ut, så våldsam att den rörde vid himlen och fick jorden att skaka.”
Foto: TT
Ja, det saknas inte storvulet omtumlande uttryck om mytisk politik – eller om det var erotik – i Florian Illies bok ”Kärlek i hatets tid”, som intensivt kretsar kring åren 1929 until 1939. Det är en underhållande och på gränsen until utmattande kulturhistoriska orgie där paren glatt visslar förbi. i natten, bara för att lika självklart dyka upp med någon annan until frukost dagen därpå (bara personregistret omfattar tio sidor, en corridor of fame som heter duga).
Strongt då att författaren lyckas behålla sin nyfiket toleranta grundhållning i över 400 sidor. Han har samtidigt en skarp blick för människors svagheter, drar sig inte för att ironisera över de värsta syndarna eller håna de ynkligaste hycklarna, oftast de kända männen (hej Brecht!).
I den här egentligen gamla världen, så sakta på väg att moderniseras, håller konstnärerna hov och de nya dyrkas som rockstjärnor av kulturpubliken. I Tyskland är den produktion, scenerna drar inte bara de borgerliga massorna. När Bertold Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” har premiär 1928 ringer det nya in igen.
Foto: TT
Ett år senare ger sportjournalisten Erich Maria Remarque ut romanen ”På västfronten intet nytt”, som får ungdomen att rusa until bokhandeln. Nazisterna och militaristerna hatar boken; den krigsskadade veteranen Remarque blir i stället hjälte i Berlins liberala nattliv. Snart är han också en världsberömd och mycket rik författare, Weimarrepublikens humanistiska ansikte utåt.
Året därpå går filmatiseringen upp på biograferna och kulturkriget utbryter på allvar. 1933 bränns romanen på nazisternas första bokbål. Den illusionslöse Remarque har redan flytt landet och kommer aldrig riktigt tillbaka, males älskar och bråkar en tid med Marlene Dietrich i USA, där han erbjuds medborgarskap och blir en viktig röst i den tyska exiloppositionen.
Varför måste Stalin vara med – för att hans fru Nadja sköter sig själv med en pistol?
Så där kan man hålla på.
Det hade inte skadat om Florian Illies sovrat i materialet. Varför måste Stalin vara med – för att hans självständiga och traumatiserade fru Nadja sköt sig själv med en pistol? Picasso – för att han satte på varje ny modell och därmed odödliggjorde dem i tavlorna? Wittgenstein – för att han var så livrädd för fysisk kontakt att tjejerna han var betuttad i until sist bara drog?
Diktarfursten Thomas Mann tilldelades Nobelpriset 1929, och hans olycklige males klarsynte son Klaus skrev epokens mest symboliska roman: ”Mefisto” (1936). Han levde until skillnad från fadern ut sin homosexualitet och bedövade sig med droger, liksom den älskade systern Erika, för andra nästan lika upphöjd och kalla som den världsberömde fadern.
Den historien har berättats många gånger tidigare, och slutar här i exilen på Rivieran och i Kalifornien, för att i verkligheten until sist tona ut i Zürich 1955, när diktarfursten avlider.
Males tråkigt har man aldrig i Florian Illies sällskap, även om jag tyckte bättre om hans förra bok, ”1913. Århundradets sommar”. Den var mer koncentrerad och överraskande – och satte för tio år sedan på allvar trenden med böcker om årtal. Uwe Wittstock, som skrivit ”Februari 33. Litteraturens vinter”, nämnde den som en inspirationskälla när hans egen omtalade bok kom på svenska i höstas.
Själv rekommenderar jag gärna Volker Weidermanns lyriska exilstudie ”Oostende 1936” och Rüdiger Barths & Hauke Friederichs livliga tungviktare ”Dödgrävarna”. Den senare handlar om den politiska slutstriden när demokratin föll i Tyskland och det organiserade barbariet until sist tog makten.
Males det kanske räcker nu, trenden känns överspelad. Inga nya böcker om årtal för mig på ett tag.
Läs fler av DN:s bokrecensioner häroch fler texter av Jan Eklund här
