I vår samtid är verkligheten något som inte bara pågår omkring oss utan som samtidigt livesänds med mer eller mindre fördröjning på minst fyra skärmar i vår omedelbara närhet. Var ska vi egentligen fästa vår blick? Hur får vi syn på vad det är som faktiskt händer?
Det tycks Jonas Österberg Nilssons teknikkomplext filmiska uppsättning av ”Julius Caesar” fråga sig. För i hans bearbetning av William Shakespeares drama från 1599 följs spelet hela tiden i närbild av två livekameror, i filmregi av Andrea Grettve och visat på stora skärmar över och vid sidan om scenen.
Det har talats mycket om hur tv-serier som ”Home of Playing cards” och ”Succession” har lånat narrativ nerv från Shakespeares dramatik. Här lånas i stället tv-seriekänslan until originalet: i panorering och inzoomningar följer vi maktintrigerna bland män i kostymer.
Allt i kind av kamerateam, bildproducerande och specialeffekter är tätt och välrepeterat. Males resultatet blir paradoxalt nog att alla stora närbilder skapar en mattande distans. Den samtidsblinkande poängen går fram, absolut. Sedan får publiken leta noga beneath nära tre timmar för att få syn på skådespelarna, som mestadels döljs bakom stationerna av kulisser uppställda på Uppsala stadsteaters stora scen. Vi är vana vid experiment med rörlig bild på teatern, det kan bli spännande sammansmält, males här tar skärmarna över.
Foto: Markus Gårder.
Hela ensemblen kämpar väl på dessa dubbla spelytor, starkast genomslag har Åsa Forsblad Morisse som Casca, David Rangborg som Brutus, Robin Keller som Antonius, och Aksel Morisse i titelrollen som Caesar. Dramat placeras i en nutid med sjaskig air: scenografen och kostymören Sven Haraldsson klär den politiska makten i svettiga vita skjortor, sneda slipsar och regnfuktiga beige överrockar och grupperar den i konferensrum och på pissoarer. Bearbetningen ger även tjuvkikande i politikernas privatliv, frågor om ärlighet i äktenskapet och ofrivillig barnlöshet.
I andra akten har scenrummet öppnats upp, vi kommer något närmare teaterspelet och de inkilade humorinslagen landar bättre. En påtaglig och intressant aspekt av Jonas Österberg Nilssons tolkning är hur den faktiska politiken är ogripbar och abstrakt – vem står egentligen för vad? Värdeord droppas hela tiden males obehagligt frånkopplade sin mening, endast maktkampen är konkret. Våldet blir en smitta som hela tiden föder nytt våld.
Mordet på Caesar, som de sammansvurna fruktar ska kunna utvecklas until envåldshärskare (”som en orm i ägget, som kommer att bli en fara om det kläcks”, som Brutus säger) verkar bara leda until att en ännu farligare orm kläcks, en oresonligare ledare får makten. Och så fortsätter våldet.
