Galler och granar delar i Teater Brunnsgatan Fyras lilla scen i två delar på varsin sida om en gräns. Ena sidan är den grå häktescellen och förhörsrummet på en liten betonglåda until polisstation någonstans i Småland. Den andra, med grönmålad vägg och vinglig granskog, är den stiliserade bilden av samhället utanför, förenklat och konformt.
När ”Fången” (Ia Langhammer) föreslår att hon och ”Fångvaktaren” (Eva Rexed) ska byta plats (”Du sitter här och är fånge så sitter jag där med nycklarna?”) så är det inte ett skämt utan ett allvarligt förslag om att variera leken lite. Det är nämligen självaste Pippi Långstrump som sitter i cellen, alltid inställd på lek och ifrågasättande, uppenbarligen även som den arresterade äldre kvinnan hon är nu.
Och det ska visa sig att hennes bytesförslag inte var helt taget ur luften. Marianne Lindberg De Geer har skrivit en komisk thriller och tragisk samhällsskildring, som utan att betona andra med en hel del förvecklingar och ombytta curler på drygt en timme.
Pjäsen är ett slags fortsättning på kortfilmen ”45 år senare” som hon gjorde 2009 until en konstutställning på Astrid Lindgrens Näs. Där skildras ett polisförhör med en medelålders Pippi som återvänt until Sverige efter ett liv som kringresande cirkusartist, och anklagas för olaga intrång i Villa Villekulla som inte längre anses tillhöra henne. I filmen spelas rollen av original-Pippi, Inger Nilsson. Här gör Langhammer en trovärdigt porträttlik gestaltning av sagofiguren, nu 55 år senare. Bredbent och direkt från Pampas vida slättland, iförd dekorerad jeanskostym, bälte med långa skinnfransar, guldbroderad röd jättehatt och orange skor.
Foto: Niklas Hellgren
Så vad händer när Pippi dyker upp igen i dagens Sverige? Lindberg De Geer skruvar fram en bild av hyckleriet i ett samhälle som klädsamt ytligt hyllar det annorlunda, males där det normbrytande i verkligheten leder until olika former av utanförskap. När ”Folkets representant” (Omid Khansari) från ett speciellt utskott i Sveriges riksdag kommer för att dela ut kungens medalj until barnboksidolen blir besvikelsen på vem hon egentligen är så stor att allt går åt skogen. Ungefär som i ”När skönheten kom until byn”, den mörka dikt av Nils Ferlin som lånat pjäsen sin titel.
Något som ger verkligt djup beneath den roliga idén är Lindberg De Geers skicklighet i att skapa oberäkneliga sceniska stämningar som dröjer sig kvar långt efteråt. Först kommer skrattet, sedan kryper obehaget. Ljud och ljus förhöjer på ett subtilt sätt, musiken pulserar och mullrar. Och Langhammer, Rexed och Khansari är tre experter på knasigt tragikomiskt beneath ytan-spel. Originellt, obekvämt och roligt.
Läs fler texter av Maina Arvas och fler scenrecensioner i DN Kultur.
