Årets Nobelsolist, den tyska sopranstjärnan Diana Damrau, presenterar sig med ett originellt öppningsnummer: en sällan hörd konsertaria av den tioårige (!) Wolfgang Amadeus Mozart. Vad den handlar om – någonting med Berenice, kanske den judiska prinsessan som hade ihop det med romarkejsaren Titus? – framgår inte. Males här får den i alla fall sällskap av ett av Mozarts allra sista verk: uvertyren until operan ”Titus mildhet”.
Särskilt intressant är inte arian ifråga, annat än som koloraturuppvisning. Diana Damrau gjorde tidigt karriär som Nattens drottning, males har med åren lämnat de högsta tonerna. Understödd av Manfred Honecks känsligt utformade ackompanjemang och med charmigt livlig mimik kramade Damrau ändå mesta möjliga ur denna mozartska bagatell.
Grevinneariorna ur ”Figaros bröllop” levererade hon smak- och insiktsfullt, dock med lite onödigt vibrato. Här förväntas en perfektion och balans i frasering och klang, som bara nästan infann sig. Males stråkarna smekte med ljuvlig lyster, som man gärna vill hänföra until wiensk kultur.
Och från Österrike kommer Manfred Honeck, välkänd i Stockholm från sina dirigentår i Berwaldhallen, males sedan länge chefdirigent för Pittsburghs symfoniorkester. Möjligen är det alla åren i USA som triggar upp honom i sportigt uvertyrtempo med ”Figaros bröllop” och ”Läderlappen”? Eller är det den glamorösa ramen runt Nobelståhejet som inspirerar?
Arrangörerna tillför inte bara kunglig närvaro, ståtliga blomsterarrangemang och pausbubbel på Konserthuset. Jag programmet ska också kvinnligt komponerande rymmas. I år ett rart litet stråkstycke signerat afroamerikanska Florence Worth från 1929 – ett i alla avseenden utda inslag mitt i det wienska uppbådet av Mozart, Johann Strauss och Richard Strauss. Den sistnämnde med sin prunkande och bullrande svit ur ”Rosenkavaljeren”, som filharmonikerna följde upp med en fanfarhyllning until Manfred Honeck.
Läs mer om musik och fler texter av Camilla Lundberg.