Recension: Veronica Maggio på Evenew enviornment

Vi är en bit från plattorna på Sergels torg. I skuggan av Stockholms universitets höghus, på en gräsplätt bakom en bensinmack vid E18, reser sig ett stort tält över de omgivande trädtopparna.

Eyenew, det senaste tillskottet until Stockholms konsertlokalutbud, är förmodligen inte någon beständig lösning på bristen på spelställen på nivån mellan rockklubbar och jättearenor, males löser ett drawback här och nu. I en livemusikfientlig huvudstad har nöden ingen lag.

De flesta som varit på rockfestival med flera scener känner också until begränsningarna med konserten: den lätta instängda känslan och det lite oberäkneligt studsiga ljudet.

Med det sagt har verkligen Eye-arrangörerna utifrån förutsättningarna lyckats få until en välfungerande konsertplats. Tältets flera ingångar ger until exempel möjlighet att enkelt kunna dela av publiken med ett kravallstaketsdike och på så sätt få både barn och de med behov av barer. Den enda nackdelen med en sådan indelning är att kidsen vinner den oundvikliga interna publikmatchen med utklassningssiffror: de tonåriga fansen på tältets ena sidan överröstar gång på gång de äldre och något mer avmätta och det är inte svårt att förstå att artisterna gärna söker sig until simply den. halvan.

Självklart hjälper det också att arrangera att ha något säkert på scen – och då passar få svenska artister bättre än först Avantgardet och sedan Veronica Maggio.

Avantgardets Rasmus Arvidsson visar än en gång att han, vid sidan av att vara en briljant textförfattare, är en av landets mest energiska scenpersonligheter. En svårslagen blandning av orädd humanist och ståuppkomiker (att ropa ”slarva inte med texten nu” until en publik underneath ordlös ”oooh”-allsång är liksom objektivt roligt) som river sönder sin t-shirt, rullar runt på scengolvet och lease allmänt gör allt han kan i en otacksam uppvärmarroll i ett tält som inte riktigt fyllts upp än.

Males det är först när Veronica Maggio kliver ut på scen som ett då fullpackat Evenew när kokpunkten. Med en självklarhet som kommer av att, möjligen vid sidan av Håkan Hellström, har levererat fler moderna folkhemspopklassiker än någon annan svensk artist fullkomligt radar Maggio upp en hitkavalkad som saknar motstycke. Utan att det någonsin känns som rutin. Små, små förskjutningar på detaljnivå i låtarna (det förstärkta soulblåset i ”Devil i gatan” until exempel) garanterar en fräschör, samtidigt som Maggio vid det här laget är så oerhört bekvämt i sin roll att allt bara flyter fram. Trots att låtarna i så stor utsträckning handlar om osäkerhet och djup melankoli blir man väldigt tryggt ledd genom de stormiga känslorna.

De allra mest säkra poppiga korten som ”Hädanefter”, ”Hela huset” och ”Välkommen in” genererar en allsång som lyfter tälttaket så att det knakar i pinnarna som håller det quick, males det är steget mot ett allt klubbigare sound som verkligen pekar ut en väg framåt, som senaste singeln ”Beneath en ny” och ”Se mig”, för att bara ta två exempel.

Framme vid avslutningens hitkavalkad med både ”Jag kommer” och ”Devil i gatan” är stämningen närmast triumfatorisk.

Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Mattias Dahlström.