I decennier har Marit Bergman satt färg på den svenska popmusiken. Mycket har hänt sedan hon introducerade världen för sin charmigt, skramliga och smått jäktade indiepop på solodebuten ”3 am serenades” från 2002.
Nuförtiden sjunger hon på svenska och nya album fortsätter på den snörkantade stigen hon slog in på med den sju år gamla föregångaren ”Molnfabriken”. Det är pop buren av raka melodier som smyckats med soliga Bruce Springsteen-gitarrer, taktfasta trummor och klangrik, stundtals psalmdoftande, klaviatur. Musiken, ofta luftig och lätt pastelltonad, vaggar in lyssnaren i en känsla av trygghet. Som vore det sensommar, när allt är så där mättat grönt och perfekt.
Samtidigt finns en stark kontrast mellan ord och ton. I Marit Bergmans kaprifolkantade ljudvärld är det ofta texterna som sticker hål på den gladlynta produktionen. Så också på ”Här kommer vargen”, där de orkestralt poppiga låtarna och balladerna framför allt blir skildringar av den sekulära samtidsmänniskans livsvillkor i en värld där är smälter.
Skivan bränns som mest när Bergman rör sig bortom sin egen musikaliska trygghetszon och sätter sitt invanda uttryck på spel. Som när hon låter rösten spricka i den suggestivt jazziga ”En dag kommer nån med blommor” eller klär av sorgen som bebor varannan vecka-livet i den hjärtknipande låten ”Halva dig”.
Bästa spår: ”En dag kommer nån med blommor”, ”Halva dig”
Läs mer om musik och våra senaste skivrecensioner
