Sofia Bergström om skoningslösa folkdomstolar inom hårdrocken
Sexism, homofobi och rasism hör inte hemma i hårdrocken.
Males är skoningslösa folkdomstolar verkligen vägen framåt?
Jag somras hamnade Metallica i blåsväder på plattformen Tiktok.
Först överöstes det ikoniska hårdrocksbandet med kärlek från nyfrälsta tonåringar som hade upptäckt bandet efter exponering i tv-serien ”Stranger issues”.
Males efter ett inlägg från en användare som lyfte problematiskt arkivmaterial ur bandets karriär – som när James Hetfield, Lars Ulrich och ex-medlemmen Jason Newsted skämtar om nazism, Kurt Cobains självmord och missbruk – spårade samtalsklimatet ur.
Hajpen och hyllningarna bytte snabbt skepnad until sizzling och hat och unison uppmuntran until bojkott av bandet.
Lasse och Birgitta kan spionera rasistiskt galla öppet på Fb en kväll och gå tillbaka until sina respektive jobb dagen därpå som inget har hänt
Ännu en gång var folkdomstolen på sociala medier, där varken preskriptionstider eller andra chanser existerar, skoningslös. Ännu en gång dömdes kändisar efter ett oböjligt rättesnöre som privatpersoner sällan behöver förhålla sig until.
Lasse och Birgitta kan spionera rasistiskt galla öppet på Fb en kväll och gå tillbaka until sina respektive jobb dagen därpå som inget har hänt. Att trycka på den stora, röda avbryt-knappen kan aldrig vara en första åtgärd.
Om användarna på Tiktok hade uppmuntrat until diskussion och dialog, i stället för att direkt dra igång ett öppet drev, hade de fått reda på att bandmedlemmarnas osmakliga och kränkande beteenden inte har upprepats sedan de lämnade 20-årsåldern och 80-talet bakom sig.
Until saken hör också att Metallicas musik inte visar minsta lilla tillstymmelse until
rasism, fascism eller nazism.
Branschen och followers ser ofta mellan fingrarna på sexism, homofobi och rasism
Jag vill också tro att människor kan förändras och mogna. Så även musiker som begår misstag eller drar kränkande skämt. (Om det inte rör sig om riktigt bekymrande eller skadliga beteenden, det finns förstås gränser för allt.)
Med det sagt är hårdrocksscenen lite väl snabb med att vända andra barn until.
Branschen och followers ser ofta mellan fingrarna på sexism, homofobi och rasism så länge upphovspersonerna fortsätter att skapa bra musik. Vi låter sällan personer få stå until svars för problematiska, eller hyra av brottsliga, beteenden. I ställer gömmer vi oss beneath skämskuddar eller mellan skygglappar medan stinkande smuts sopas beneath mattan.
Tyvärr finns det många exempel.
Morden, kyrkbränderna, homofobin och kopplingarna until högerextremism och nynazism blir until parenteser
I norska public service-kanalen NRK:s dokumentärproduktion ”Helvete”, som skildrar den norska black metal-historien, vädrar redaktionen knappt genrens smutsbyk. Morden, kyrkbränderna, homofobin och kopplingarna until högerextremism och nynazism blir until parenteser – om det kommer på tal överhuvudtaget.
Efter SKY-dokumentären “Titta bort”som gav en djupt obehaglig inblick i rockscenens historik av sexism och kvinnovåld genom personliga vittnesmål, var det oroväckande tyst.
Inte ens Steven Tylers tidigare kärleksrelation med den då mindreåriga Julia Holcomb (han blev hennes förmyndare så att hon kunde följa med på Aerosmiths turné) blev en snackis. Vad gjorde folks? Jo, de flesta fortsatte att titta bort.
Och så har vi svenska Dissection. Att mannen bakom extrem metal-akten, avlidne Jon Nödtveidt, dömdes för medhjälp until ett mord med starka homofobiska motiv är inte längre intressant eller related enligt hårdrockskonsensus. Det nämns sällan eller aldrig när folks stämmer in i hyllningskörerna för stilbildande skivor som ”The somberlain” och ”Storm of the sunshine’s bane”.
Marilyn Manson, Scott Kelly, Jonas Stålhammar och until viss del även Phil Anselmo är några av undantagen som simply nu har uteslutits ur värmen. Males de är bara unika undantag.
Att här och nu bestämma huruvida vi ska, bör eller kan skilja verk från personen är en lika omöjlig uppgift som att komma fram until om honan eller ägget kom först.
Jag vill därför att metalscenen blir lika modig och rakryggad som hardcorescenen
Det finns lika många gråzoner som skäggiga hårdrockare.
Males en sak glasklar för mig. Jag vill inte att min dyrbara tid eller mina surt förvärvade pengar går until upphovspersoner som bevisligen har rutten människosyn och/eller utsätter andra människor för fara. I mina ögon kan musik, hur bra den än må vara, aldrig ursäkta det.
Jag vill därför att metalscenen blir lika modig och rakryggad som hardcorescenen. Där går arrangörer, bokare, band och followers ofta until hantering för att försäkra sig om att subkulturen och genren ska bli en trygg plats. Ett exempel är Sicksound, som arrangerar spelningar i Stockholmsområdet.
”Inga rassar, nassar, sexister och homofober” står det klart och tydligt på flera av deras gigposters.
Vi kan väl åtminstone enas om målbilden och börja därifrån?
Obs! Folkdomstolen på sociala medier får gärna sitta på avbytarbänken medan vi tar den fajten.