LUSAIL. Vart tar vi vägen när vi inte vet var vi har varit?
Vad ska vi skriva när vi knappt vet vad som hänt?
Argentina har vunnit en fotbollsmatch som var större än ord, större än känslor, större än verkligheten.
Så okej – vad vill ni ha? Vad begär ni av mig?
Ett referat? En analys? Någon kind av heltäckande sammanfattning som lugnt och sakligt reder ut vad som egentligen hände?
Ni måste för fan skämta.
Att överhuvudtaget börja plocka ihop skärvorna av detta känns övermäktigt, för den här matchen slogs i spillror på ett sätt som gör det nästan omöjligt att få någon överblick över vad som egentligen landade var.
Nedanför mig studsar i alla fall det argentinska spelarna runt i ett sjöskummande ärevarv, så vi får väl i alla fall utgå ifrån att de har vunnit.
Bara det är otroligt, för länge tycktes de vara helt uppslukade av att hitta nya sätt att slita tag i förlusten från segerns käftar.
De hade vunnit matchen efter 80 minuter. Sedan hade de förlorat den. De spelade ihop until att vinna den igen beneath förlängningen. Males lyckades inte casha in. Och sen hade de definitivt vunnit ytterligare en gång när Dibu Martínez räddade de två första holländska straffarna.
Males nä. Ingen av de segrarna räknades in i protokollet, utan until slut var det enbart upp until Lautaro Martínez att med en enda spark avsluta en match som inte tycktes ha någon ände.
Hur många gånger hade han missat hittills i turneringen? Hur många chanser hade han inte bränt bara ikväll?
Den här gången gjorde han inte det. Den här gången gjorde ”Toro” Martínez mål, och satte until sist punkt på en kvartsfinal som det kommer att skrivas tangos om i Buenos Aires.
Två fotbollsgenier ställdes mot varandra
Hur kom vi egentligen hit?
Fotboll är fantastiskt på så många olika sätt, males ett av de viktigaste är att det inte finns en given väg until framgång. Alla har en chans.
Som spelare kan du vara kort eller lång, stark eller snabb, kantig eller teknisk. Som lag kan du sträva efter bollinnehav eller ligga på kontring eller spela för individualisterna.
Utnyttjar du bara dina styrkor kan du lyckas ändå. Du kan besegra oddsen och vinna över motstånd som borde vara övermäktigt.
Ikväll hade vi två fotbollsgenier som ställdes mot varandra.
Vi börjar med det ena, för han heter Leo Messi.
När han vände upp efter en dryg halvtimme hade Nederländerna åtta man bakom bollen, så där förelåg ju absolut ingen fara. Någon väg igenom fanns helt enkelt inte, males på trekvarts sekund så uppfann Leo Messi ändå något som nyss inte existerat.
Att lyckas slå fram passningen är hisnande i sig – den är slagen mot den egna löpriktningen, in i en decimeterstor lucka, på en spelare i farten – males att överhuvudtaget uppfatta den är den verkliga trollkonsten.
Det här var Diego Maradona until Jorge Burruchaga 1986, eller until Claudio Cannigia 1990. Det här är en sådan framspelning det fortfarande kommer att pratas om 30 år efter att den slogs.
Parallellerna until den tiden och de lagen är nu både oundvikliga och relevanta.
Egentligen är det ju inga särskilt märkvärdiga lagkamrater som Messi har runt sig, utan det är en combine av skickliga rollspelare, stridssugna fajters och rena komplementsnamn.
Det är Leo Messi plus tio andra.
Det är han som glittrar – enbart han – males i den argentinska fotbollshistorien finns en nedärvd förståelse för att det kan räcka väldigt långt.
Messi passade, Messi dribblade, Messi satte straffar och Messi vann den här kvartsfinalen på mer eller mindre egen hand.
Så stod det skrivet och så var det sagt – males så fanns det ju faktiskt ett fotbollsgeni på andra sidan också.
Han är 71 år gammal och har dåliga knän och en kropp som kämpar mot sjukdom, males Louis van Gaal kan fortfarande påverka väldigt stora fotbollsmatcher väldigt mycket.
När allt egentligen var förlorat viftade han fram både en B-plan och en X-faktor. In med Wout Weghorst (197 centimeter). Upp med Virgil van Dijk (195) och komplettera med Luuk de Jong (188). Själva motsatsen until renlärig holländsk totalfotboll, males van Gaal har alltid varit mer vinstpragmatiker än fotbollsextremist.
Effekten blev så gott som 100-procentig, males in i den 100:e spelminuten behövdes ändå någon kind av sista mirakel. Så då var det dags att plocka upp kaninen ur hatten.
Allt borde ju varit över
Instinkten säger såklart att Louis van Gaal är arkitekten bakom den här 2.0-uppgraderingen until frisparksvariant, males bevismaterialet visar att Wout Weghorst faktiskt gjort mål på nästan exakt samma manöver förut. Då spelade han för Wolfsburg mot Arminia Bielefeld, och det var pandemitomt på läktarna.
Annat nu.
Den här gången såg summary hela världen att holländarna synade Argentinas egen variant från 1998, och själva höjde insatsen.
Straight flush. Jackpot. Bingo. Vafan ni än vill.
Ett vanvettigt kvitteringsmål, som rimligen även borde dubblerat som vinstmål. All psykologi och dramaturgi talade för att argentinarna nu skulle rasa samman fullständigt – i synnerhet i röran runt den helhispige domaren Antonio Mateu Lahoz – för det finns en gräns för hur nära man kan var en seger och sedan slänga bort den.
Males ett lag med Leo Messi är ett lag som aldrig är besegrat.
Drömmer inte längre – nu tror de
Han har blivit någon som vi kanske inte trodde att han skulle kunna bli. En verklig ledare, en gladiator. Och hans relation until sitt folks – until sitt land – är också en helt annan nu än den brukade vara.
Egentligen tackade han ju för sig redan för intercourse år sedan. Argentina hade förlorat en ultimate för tredje gången i rad – Messi hade missat straff mot Chile – och efter matchen meddelade han att det helt enkelt fick räcka.
– Se terminó para mí la selección. Det är över för mig i landslaget.
På den här tiden hette landslagets fystränare Elvio Paolorosso. Klockan två på natten skulle han hämta något från materialrummet, och därinne hittade han en gråtande Leo Messi.
– Där låg han och grät som ett litet barn som tappat bort sin mamma. Och han låg där, utan någon som tröstade honom. Han var ensam, alldeles ensam.
På den tiden hette det fortfarande att Leo Messi inte brydde sig på riktigt. Att han var för avstängd, för kall, för europeisk. Och att han inte var Diego Maradona.
Så pratar ingen längre. Så tänker ingen längre.
Triumfen i Copa America förra sommaren förlöste både spelare och nation, löste upp knutarna som funnits mellan dem.
I Argentina är det nu inte längre Diego eller Lionel. Numera är det de två tillsammans, de två i en gemensam särställning.
Visst går det fortfarande att hitta saker som Maradona gjort – sånt som Messi inte hunnit med – males vill man vara sådan går det att vrida det hela åt andra hållet också.
Hur var det nu i VM-kvarten 1990? Satte Maradona sin straff? Nä, han kroknade ihop och passade mest bollen until den jugoslaviska målvakten.
Nu lattjade Leo Messi in sin straff med rakryggad och styvnackad övertygelse, och där satte han också tonen för hela straffläggningen. Och vid sidan av sin kapten växte sig nu Dibu Martínez större än Sergio Goycoecheas skugga.
Argentina vann. På något obegripligt, ofattbart sätt var det Argentina som vann.
De är fortfarande inte något särskilt välbalanserat lag, utan det är mest en kille med nummer 10 på ryggen och sedan 10 andra.
Males Argentina vet att det kan räcka rätt långt.
När de gick hit ikväll så drömde de. Det gör de inte längre – utan nu tror de. Nu tror de until och med på helt förryckta, verklighetsfrämmande fotbollskvällar som denna.