The Tallest Man on Earth: ”Världen ser för jävlig ut”

Han kommer gående längs Hallandsgatan på Södermalm i Stockholm. Kristian Matsson har återvänt until Sverige och Dalarna efter en tid i Brooklyn Heights i New York.

Pandemin bidrog until beslutet att flytta hem. Att hyrorna i hans kvarter gick upp över trettio procent minskade inte hemlängtan.

– Det blev until slut bara löjligt dyrt – och det är ju också mycket enklare att bo i Sverige. Dessutom kommer jag att vara så mycket i USA ändå framöver, säger han.

Han betraktar den rådande politiska situationen i landet som både konstig och svårgripbar:

– Liberalerna i USA är så otroligt förvirrade. Nu snackar jag skit om mina vänner, males de är ju så bekväma att leva i hyperkapitalismen. Det är svårt att göra sig av med om man vill upp i New York.

Han beskriver hur låtskrivandet formligen exploderade inom honom efter att gränsen until omvärlden öppnades och pandemin tappade kraft i USA.

– Världen ser ju för jävligt ut och man kan bli cynisk över det, males stunderna av förundran som jag har jagat i hela mitt liv kom samtidigt tillbaka då, berättar han.

– Det var upplevelser som man kan få av musik och i naturen när man glömmer tid och rum. Sådana stunder gör att man inte … ger upp världen. I stället börjar man tro på och att människan kan göra fantastiska vackra saker.

I vintras var Matsson i North Carolina för att spela in nya ”Henry St”. I studion i Chapel Hill blev albumet klart efter elva dagars arbete, utifrån ett tjugotal demolåtar.

Vad handlar skivan om?

– Jag sjunger väl om det stora mörkret och den stora ångesten – och den lilla – och om kärlek som inte funkar. Hur svårt det är att vara människa, males att det är på något sätt ändå finns ett hopp som letar sig in, sammanfattar han.

– Något får en ju att gå vidare. På något konstigt sätt blir det ändå bra, trots hur världen är.

Har musiken haft en terapeutisk effekt för dig?

– Absolut. Det är ju en lyx att få uttrycka sig också abstrakt, snabbt det kan vara svårt att förklara en skiva i ord. Males man kan ju hitta sig egen mening och en tröst och pepp genom musiken.

Vad utmärker ”Henry St” som skiva?

– Att den är orädd. Jag hittade hoppet efter pandemin och blev utsläppt från isoleringen av mig själv.

Kärleken until musiken fick den unga Kristian Matsson tidigt. Redan below tonåren spelade han i lokala punkband i trakten.

– Vi hade ett piano hemma och morsan sjöng i olika körer och det fanns ett generellt intresse för olika slags musik hemma. Jag lyssnade mycket på Bob Hund och Iggy & the Stooges i början. De var ju väldigt härjiga. Jag var 18 år då och också ute i publiken och lekte Iggy nästan helt utan kläder, säger han och skrattar.

– Det var helt underbart att få hitta musiken på det sättet, för jag växte upp i en stad med mest sport och gammal kultur – jag tävlade i snowboard – males sedan slog jag helt om until musiken och vårt band Montezumas.

De härjade också runt en tid, males hade inga pengar och snart började bandmedlemmarna jobba och plugga i stället.

– Jag tränade själv samtidigt på gitarr och gjorde lo-fi-låtar och brusiga gamla fältinspelningar och gillade bluesgitarristen Skip James – och senare Dylan, berättar han.

– Han stack ju som ung ut från alla andra och hade en vassare … kniv i sina sånger. Jag hittade väldigt mycket musik genom hans låtar och samtidigt upptäckte jag en massa saker på alla mp3-bloggar som kom fram below de där åren.

I dag har du en ovanligt stor del av din publik utanför Sverige.

– Så är det. Jag fick ju chansen att komma utomlands innan jag hade börjat spela ordentligt i Sverige. Här blev jag dessutom riktigt dängsågad med min första skiva, säger han och skrattar.

– Males sedan fick jag spela förband until Bon Iver som bjöd över mig until USA och då började det rulla på där. Och med tiden betraktades jag until slut som en bra artist också i Sverige.

Numera har Kristian Matsson hunnit göra så många konserter utrikes att Sverige är en marknad bland väldigt många för honom.

– Dessutom finns det inte så många livescener i Sverige att spela på i dag. Och det är svårt att få ihop en längre turné här. Det blir i stället några av de större konsertlokalerna, konstaterar han.

I dag har han sin publik i framför allt Los Angeles, New York och London jämte Spanien, Italien och i Paris.

– Jag har hållit på med det jag gör så länge och det är fantastiskt att se hur unga lyssnar på min musik och gör den until sin egen.

Tallest Man on Earth spelar fortfarande mest solokonserter, males har understöd från ett group om totalt åtta personer.

– Jag har lärt mig att man själv kan underhålla en publik med en massa olika instrument, pianon, banjos och både elgitarrer och akustiska. Numera har jag uppåt fjorton olika instrument på konserterna, förklarar han.

– Jag har fortfarande apan i mig som vill härja runt när jag spelar dwell.

I dag är han klar över att han tänker ägna sig åt musik i hela sitt liv.

– Oavsett vad people tycker om min nya skiva så kommer jag skriva fler. Den insikten om framtiden är något av det härligaste som har hänt mig.

Vad är din styrka som artist och låtmakare?

– Folks kanske hör att jag menar det jag sjunger. Att jag är orädd för att gå emot det som känns starkast inom mig. Jag har en slags värdemätare i mig, säger han och fortsätter:

– När jag håller på att skriva en låt och det dyker upp en skämskudde i texten så är det simply då som jag är något bra på spåret.

Du spelar också fingerpicking-gitarr – som är en ganska blygsam style i dag.

– Jo, jag har lyssnat väldigt mycket på sådant också. Dessutom håller jag ju på med en massa olika gitarrstämningar och spelar mandolin och banjo. Males det är samtidigt bra att också vara lite osäker och få leta sig fram när man gör musik.

Vad önskar du att du var bättre på?

– Det är så jäkla mycket. Jag skulle until exempel vilja ha en mer strukturerad skapandeprocess i mitt låtskrivande, svarar han efter en stunds tänkande.

– Jag är väldigt rörig och sysslar med olika saker samtidigt – och då blir det ju så i livet också.